Privatisering av våra fängelser ?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I radions Eko kl 09.00 den 9:e intervjuades en representant för KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället. Han förklarade att föreningen var beredd att organisera egna fängelser. Ämnet behandlades även av flera lyssnare i Ring P1 omedelbart därefter. I samtliga fall avslöjades grova missuppfattningar om privatiseringens förutsättningar.
Den kvinnliga reportern frågade flera gånger hur Kris skulle kunna göra ett bättre jobb än dagens kriminalvård. Svaren blev svävande och hänvisade bland annat till att man inom föreningen givetvis hade bättre förståelse för fångars villkor än vad byråkrater kunde ha. Något tydligt recept på bättre fångvård kunde han inte lämna.
Frågan var felställd. Den var baserad på reporterns föreställning att utomstående kan förstå vad ett företags framgångsrecept är. Det är något som ofta inte ens alla medarbetare i företaget lyckas förstå.
Hon skulle aldrig ha drömt om att fråga en biltillverkare eller damfrisör om deras framgångsrecept. Hon skulle direkt ha diskuterat produktionsresultatet, var bilarna respektive frisyrerna bra ? Det finns nämligen ett oändligt antal "recept" för ett företag på marknaden att göra något bättre än konkurrenterna. Och recepten ändras hela tiden.
Beträffande privata fängelser kan jag tänka mig att hysa in och sysselsätta fångarna på ett otal olika sätt. Inte bara för att de skall "betala för sig" utan framför allt för att deras inställning till samhället skall vändas i positiv riktning. En verksamhetsidé kunde vara att bedriva skogsvård i Norrland, med lång väg till närmaste samhälle. En annan att bygga handgjorda träbåtar på Lidingön. I båda fallen med avsikt att fångarna skall känna tillfredsställelsen att göra något nyttigt. De två alternativen fordrar givetvis helt olika säkerhetsåtgärder. De kan genomföras på fler sätt än vad läsarna och jag kan föreställa oss. I båda fallen skulle det säkert finnas fångar som blev bättre anpassade till samhället än med dagens byråkratiska vård.
Ett privat alternativ måste bedömas på det "resultat" det åstadkommer. (Det borde också gälla de offentliga.) Om fångarnas återanpassning är det viktigaste målet, så skall givetvis betalningen för "vården" länkas till detta resultat. Då räcker det inte med en ersättning för varje vårddygn. Därutöver måste en bonus utgå för de närmaste åren efter frigivningen, om fången då lever ett hederligt liv. Företagets lönsamhet måste i högsta grad avgöras av denna faktor. Då får företaget ett konkret incitament att förbereda fången för livet "ute" genom att skaffa bostad och arbete åt honom. Fria företagares kreativitet och initiativkraft kan överträffa allt som byråkrater instängda i en myriad olika regler får åstadkomma.
Under "bonustiden" är det givetvis viktigt att den frigivnes vandel följs upp särskilt noggrant. Ett viktigt verktyg för detta blir en "fotboja i frihet" eller lokator, som alltid låter polisen veta var vederbörande uppehåller sig.
I intervjun uttalade sig både reportern och Kris-representanten med stor tveksamhet om fängelseföretagen kunde tillåtas gå med vinst. Båda saknade insikt om dennas avgörande funktion att delegera såväl ansvar som resurser till de chefer, som bäst visat sig kunna åstadkomma de önskvärda resultaten. Samtidigt som de olämpliga cheferna rensas ut på ett snabbt och smidigt sätt.
Här är den offentliga byråkratin handikappad. Eftersom vi väljare inte kan se de politiska kandidaternas kompetens utanpå, får vi politiker som inte är särskilt duktiga på att bedöma chefstalanger. Därför att de inte begriper bättre, har de nu gjort till praxis att utse partikamrater utan chefserfarenhet till höga poster.
Vinsten befriar politikerna från svårigheten att delegera ansvar som de själva inte är kompetenta att ta. Det gäller alla vanliga företag, vilka det är en självklarhet att politiker inte kan driva. Fängelser är också företag.
Sture Åström, Helsingborg är fri debattör