Nyligen antogs en ny lag i Bangladesh som stärker arbetarnas rätt att organisera sig fackligt. Lagen är en av många reformer för att förbättra villkoren i framför allt textilindustrin som inletts efter den tragiska katastrofen i april då fabriken Rana Plaza rasade och 1129 människor dog. Den nya lagen kommer dels av rädsla för inskränkta frihandelsavtal med EU och USA, dels på grund av utländska företags påtryckningar och europeiska konsumenters vilja att handla moraliskt goda produkter. Detta visar varför det är viktigt att vi fortsätter att köpa varor märkta ”Made in Bangladesh”.
Efter fabrikskollapsen väcktes en debatt om utländska företags verksamhet i låglöneländer. I Sverige riktades eggen i synnerhet mot Hennes och Mauritz – trots att företaget inte hade någonting med Rana Plaza och dess undermåliga förhållanden att göra. Konflikt i P1 gjorde ett specialprogram om Bangladesh och undersökte vad som skulle hända om svenska företag flyttade sin produktion till Sverige. Märkligt nog med fokus på hur mycket en skjorta skulle kosta och inte på vad som skulle hända för fabriksarbetarna i Asien.
I själva verket skulle en minskad närvaro av utländska företag innebära en katastrof för Bangladesh. Sedan textilindustrin på åttiotalet började flytta dit allt mer av sin tillverkning har landet för första gången fått en inkomstkälla som är någorlunda oberoende av översvämningar och ödelagda skördar. I en region som alltid varit utelämnad till ett tungrott och instabilt jordbruk utgör fabriksjobben en smärre revolution för människors möjlighet att lyfta sig ur fattigdom.
Det är bra att vi svenska konsumenter engagerar oss i hur våra varor produceras. Genom att ställa krav på företag har vi en möjlighet att direkt påverka arbetarnas situation i låglöneländer. ”För tjugo år sedan tog varken vi eller något annat företag notis om hållbarhetsfrågor”, sade Hennes och Mauritz VD Karl-Johan Persson nyligen i intervju med tyska Der Spiegel, ”för det fanns inga påtryckningar. Sedan dess har framgångarna varit enorma”.
Perssons ord visar att svenska konsumenters värderingar gör skillnad. Europeiska och amerikanska företag har inte bara bidragit till stärkta fackliga rättigheter, de har också sett till att den lagstadgade minimilönen dubblerats och ingått branschvisa överenskommelser om till exempel brandskydd och fabriksinspektioner. Det är konsumentmakt när den fungerar som bäst.
Men den stora skillnaden för invånarna i Bangladesh kommer inte av handlingsprogram för social hållbarhet och ambitiösa CSR-projekt. Nya siffror från världsbanken visar att fattigdomen i Bangladesh minskade från 49 till 31 procent mellan år 2000 och 2010. 1992 var denna siffra 73 procent. Bakom denna fattigdomsutrotning ligger stark tillväxt, driven av textilindustrin. Detta skedde inte för att de internationella klädjättarna författade etiska uppförandekoder utan genom deras strävan att producera billiga kläder.
Vi som vill bidra till minskad fattigdom ska fortsätta att handla kläder producerade i låglöneländer. Genom att kräva information från våra butikskedjor om hur varorna produceras bidrar vi till att arbetarnas villkor kontinuerligt förbättras. Bangladeshs textilarbetare har vår konsumtion att tacka för såväl sin försörjning som för de åtgärder som nu vidtas för att förbättra deras arbetsförhållanden.