DEBATT: Rädda vår levande skärgård!

Skenande taxeringsvärden hotar driva den bofasta befolkningen från öar och kustland.
Ytterligare hot finns:
Ålen tog i mitten av 1900-talet över rollen som den ekonomiskt viktigaste fisksorten från strömmingen i det kustnära fisket. Ålen är nu hotad men snabba åtgärder kan rädda situationen.
I väntan på mera omfattande åtgärder måste vi:
- Köpa ålyngel från bland annat Frankrike för utsättning i svenska vatten. 100 miljoner kronor räcker långt. Kan fransmännen sälja till Kina så kan de säkert sälja till Sverige.
- Ålägga vattenkraftproducenter att bättre skydda vandringsålen från massakrering.
- Stoppa allt ålfiske på statligt vatten.
Skarven (eller ålkråkan) var ända in i slutet av 1900-talet mycket sparsamt förekommande. Den har nu genom totalfredning kunnat breda ut sig. Detta medför stora konsekvenser inte bara för ålen utan också för större fjällfisk som gädda och abborre, också det viktig fisk för den bofasta befolkningen. I dag kan man bara bedriva skyddsjakt efter skarv om de befinner sig nära fasta fiskeredskap.
I väntan på en förändrad inställning från EU som måste innebära att allmän jakt efter skarv åter blir tillåten måste vi införa generösare regler för skyddsjakt och helst skottpengar för utsatta områden. Målet måste vara att åtminstone halvera beståndet.
Följande fakta i sammandrag är hämtade från Fiskeriverket samt docent Lars Westin, docent i systemekologi vid högskolan på Gotland:
Ål var tills nyligen en av de talrikaste och mest spridda fiskarterna i Europas sötvatten. Rekryteringen har under de senaste 20 åren fallit till mindre än en procent av historiska nivåer. Cirka 30000 kust- och insjöfiskare i Europa bedriver ett oreglerat fiske på alla ålens livsstadier. Mycket stora delar av uppväxtområdena har förlorats genom utdikning och dammbyggnader, som både hindrar uppvandring av ålyngel och, där sådan trots allt sker, orsakar massdöd genom halshuggning i vattenkraftsturbinerna när den vuxna ålen startar återvandringen mot lekplatsen i Sargassohavet.
Internationella Havsforskningsrådet har under flera år varnat och manat EU-kommissionen att något måste göras åt ålens situation. Under år 2003 presenterade EU ett förslag till program för gemensamma åtgärder i Europa. Principen är att man i hela ålens utbredningsområde skall vidta åtgärder så att utvandringen till Sargassohavet av lekfärdig ål, så kallad blankål, minst uppnår 30 procent av den nivå som den skulle ha varit utan fiske eller annan mänsklig påverkan på ålbeståndet. Valet av åtgärder lämnas i huvudsak fritt för respektive medlemsland, eftersom ålfiskets bedrivande och andra förutsättningar varierar kraftigt i olika delar av Europa.
För det småskaliga fisket både på kusten och i sötvatten är ålfisket den ekonomiska bas som är en förutsättning för verksamheten. En åtgärd för att omedelbart öka blankålsutvandringen är anordningar så att ålen kan passera kraftverksturbinerna. Till detta kan man lägga ökade minimimått och redskapsbegränsningar som på lite längre sikt gör att fler ålar överlever fram till lekvandringen.
Den viktigaste åtgärden i ett europeiskt perspektiv är ett bättre utnyttjande av de ålyngel så kallade glasålar som trots allt kommer fram till Europa. Centrum för glasålarnas ankomst är kusterna kring Biscayabukten. I de spanska och franska flodmynningarna finns ett stort överskott av glasål, som i dag i huvudsak fångas och exporteras till ålodlingar i Kina. Samtidigt uteblir glasålen i Nordeuropas floder, där de största uppväxtområdena finns. Omfördelning av överskottet och massiva utsättningar i underbesatta vatten gör att tillväxtpotentialen i Europa kan utnyttjas på ett bättre sätt.
Skarven är orsak till en snedvriden ekologisk balans i Östersjön och den hotar också flera insjöar. Skarven har på några decennier ökat från ett par tusen individer till cirka 150000.
Skarven tar stora mängder fisk i mellanstorleken 10-40 centimeter. Fiskar i den storleken lever av småfisk som alltså får färre fiender. Som exempel nämns storspiggen som är för liten som skarvföda har ökat lavinartat. Storspiggen äter rom och nykläckta yngel av andra fiskar och även djurplankton. När deras rom blir uppäten blir det inga yngel av gädda och abborre.
Minskad förekomst av djurplankton leder till ökad mängd växtplankton som i sin tur medför algblomning.
Utredningarna finns hos berörda. Nu gäller det att visa handlingskraft så att våra kuster och skärgårdar kan fortsätta leva. Försvinner våra fiskare så är det slut med flatrökt ål både i Östermalmshallen och på andra platser. Öarna i skärgården kommer att förbuskas och minken kan härja fritt vilket kommer att radera ut stora delar av sjöfågelbeståndet. Passivitet leder alltså till att skärgården dör ut. Aktivitet är därför den enda vägen till framgång.

Debatt: Rädda vår levande skärgård!