Ramar och kramar i Alliansens skola
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att det behövs krafttag i den svenska skolan visar inte minst den internationella TIMMS-undersökningen från 2003. Även om svenska elevers prestationer fortfarande generellt sett ligger över medel så har utvecklingen sjunkit mer än i något annat land.
År 2003 låg kunskapsnivån hos åttondeklassarna i naturorienterade ämnen på samma nivå som sjundeklassarna år 1995. I matematikämnet har kunskapsnivån minskat än mer och Sverige ligger i dag under genomsnittet.
Undersökningen är talande för de problem som finns i dagens skola. Skolminister Ibrahim Baylan (s) är inget undantag. Om skolornas resultat skiljer sig åt, blir hans lösning att förbjuda de bästa skolorna.
Lärarens roll har ständigt utökas och läraren ska vara psykolog, kurator, uppfostrare och administratör. Det primära - att läraren ska vara lärare - har prioriterats ner. De som drabbas är eleverna och deras resultat.
De 143 punkter som Alliansen presenterade innebär inte mer detaljstyrning för skolan, utan snarare ökade befogenheter till den enskilda skolan, rektorn och läraren. Alliansen visar också tydligt att en höjd kvalitet i skolan inte måste innebära att det måste skjutas till mer pengar. Det handlar snarare om att prioritera, renodla och fokusera på vad som borde vara skolans huvuduppgift, nämligen kunskap.
Med Alliansgruppens förslag kommer kontrollstationer att införas i årskurs tre, fem och åtta. På detta sätt kommer ingen elev att kunna gå genom grundskolan utan att vare sig kunna läsa, räkna eller skriva. Det kan låta som en självklarhet att det är bättre för en elev att lära sig läsa på lågstadiet än på högstadiet för att lättare kunna ta till sig kunskap. Tyvärr är det inte så i dag och alltför många elever passerar genom skolan utan att deras behov blir sedda.
Den svenska skolan behöver ett uppvaknande. Att halka efter i egen takt måste genast ändras till att bli möjligheten att kunna lära sig så mycket som möjligt. Gymnasieskolans individuella program är bortkastade pengar. En satsning på att eleverna redan under grundskolan ska lära sig det som behövs i skolan kostar inte mer pengar, men är en bättre användning av resurserna.
Att få studiero och känna trygghet i skolan ytterligare en fråga som stått i centrum för Alliansgruppens arbete. Centerpartiets representant, Sofia Larsen, sammanfattande detta med orden "ramar och kramar". Kristdemokraternas representant, Inger Davidsson, påpekade snabbt att det inte handlar om att få fram en slags "kadaverdisciplin".
Men, hur kan det uppfattas som radikalt att lärare ska kunna kräva att elever inte pratar i mobiltelefon eller lyssnar på Mp3 spelare under lektionerna? Det säger sannolikt mer om dagens skola än om de borgerligas politik.
Lösningen på skolans problem är inte fler pålagor och fler skolpolitiker som petar i verksamheten. Alliansgruppens 143 förslag riktar sig inte heller till politikerna, utan direkt till lärare och rektorer. Det är ett klokt drag. För nog är det väl rimligt att det är professionen och inte politikerna som ska styra i skola.