Rätt och fel om skatterna
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så kan man sammanfatta den internationella domen om svensk skattepolitik, och den överensstämmer i stor utsträckning med den uppfattning bland annat denna ledarredaktion förfäktat länge. Ett stort undantag finns dock, och det är fastighetsskatten.
Ekonomer och skatteadministratörer i hela världen är förtjusta i fastighetsskatten, och beklagar att den avskaffas. Ett skatteobjekt som inte flyttar på sig är naturligtvis behändigt och praktiskt, och fastighetsskatten är lätt att administrera.
Problemen med fastighetsskatten är dels att vi normalt inte beskattar tillgångar förrän de realiseras och dels att den kommer ovanpå ett redan tidigare rekordhögt skattetryck. När en ekonomiprofessor säger att avskaffandet av fastighetsskatten är ett "rent politiskt beslut" har han naturligtvis rätt - visst är det det, precis som alla andra regerings- och riksdagsbeslut för övrigt.
Det är ett politiskt beslut som fattas av en regering som inser att det svenska skattetrycket är för högt och att fastighetsskatten visserligen är praktisk men att den är orättfärdig. Ett beslut att avskaffa den är det enda rätta.
I övrigt är det inte svårt att ge ekonomerna rätt. Regeringen sysslar alldeles för mycket med målgruppsdestinerad skattepolitik: en sänkning här som ska komma den och den gruppen till del, en sänkning där som gynnar en annan grupp. Vad som i stället borde göras är rejäla skattesänkningar som kommer alla till del. Men regeringen är uppenbarligen inte beredd att ta den rättvisedebatt som då skulle komma. Det är ju en ofrånkomlig effekt av ett proportionellt skattesystem med stark progressivitet att en sänkning med ett visst antal procent ger en större sänkning i kronor för den som tjänar mer.
Den debatten borde inte vara svår att ta hem, men regeringen fortsätter att ducka, vilket gör utsikterna för en genomgripande reformering av skattepolitiken tämligen dystra.