Rättsstaten kräver bevis för att fälla
Nej till lynchjustis. Efter att åklagaren i Stockholm la ner förundersökningen mot de så kallade Stureplansprofilerna, som släpptes fria efter några veckor i häktet, har debatten om sexbrott gått alltmer överstyr.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Detta är naturligtvis nonsens. Få brott utreds så noga som sexbrott. Problemet är att det ibland - som i det här fallet - inte finns något som styrker kvinnans berättelse om våldtäkt. Ingen teknisk bevisning, inga vittnen, ingenting. Och om åklagaren inte tror sig kunna bevisa att brott har begåtts så ska åtal heller inte väckas. Det säger lagen.
Stureplansprofilerna är av allt att döma riktiga rötägg, med en kvinnosyn som hör hemma på någon annan planet. Men det är trots allt inte brottsligt att vara ett rötägg och ha en otäck kvinnosyn, precis lika lite som de många journalister som tycker till utan att veta ett skvatt om juridik gör sig skyldiga till brott. Tryckfrihetsförordningen skyddar även usel journalistik, vilket vi alla ska vara tacksamma för.
I diskussionen om Stureplansprofilerna har till och med den bisarra åsikten framförts att när det gäller riktigt allvarliga brott måste åklagare och domstolar tumma lite på beviskraven, så att det går att fälla människor även utan tillräcklig bevisning. "Alla vet ju" att de är skyldiga, inte ska de då gå fria på grund av någon teknikalitet?
Men den sortens rättskipning hör hemma i totalitära stater, inte i demokratiska rättsstater. Här gör vi tvärtom, och det ska vi fortsätta med. En av rättstatens allra mest centrala principer är nämligen att vi hellre friar tio skyldiga än fäller en oskyldig. Det är åklagaren som ska bevisa skuld, inte den misstänkte eller åtalade som ska bevisa sin oskuld. Allt annat är godtycke och lynchjustismentalitet.
Vi kan inte ha ett system där medieaktörer avgör skuldfrågan, utan att begripa hur lagstiftningen fungerar, utan att kunna någon juridik och ofta utan att ens ha läst den dom man kritiserar.
Säkert kan mycket förbättras i lagstiftningen om sexbrott, exempelvis kan stödet till offren bli mycket bättre. Men de höga beviskraven ska vi inte tumma på. Det är de som garanterar rättssäkerheten.