Daniel Bergström: Reflektioner under julottan

Den gångna julhelgen bevistade jag julottan i Täby kyrka, byggd på 1200-talet (sannolikt på grunden av en äldre träkyrka). Det är något särskilt stämningsfullt med dessa timmar före gryningen på juldagens morgon. Den medeltida stenkyrkan lyses upp av stearinljus, där ute är det mörkt, tyst och bitande kallt. Snön ligger i vita sjok på fönstrens blyinfattningar.

Med största sannolikhet har många (kanske de flesta?) av de som fyller bänkarna i Täby kyrka och andra kyrkor denna tidiga morgon ingen personlig tro. De är där för att det är tradition, för att det är vackert eller helt enkelt för att det är rofyllt, och en välbehövlig avkoppling från julstressen. Likafullt är det en ritual med den djupaste av innebörder.

Man kan lätt drabbas av en närmast svindlande känsla av kontinuitet, om man betänker att i exakt samma byggnad, på exakt samma klockslag, på exakt samma datum har människor samlats till samma ritual vartenda år i 800 år (möjligtvis med undantag för något enstaka pest- eller ofärdsår). Det stämmer till eftertanke. Det ger också en fingervisning om varför denna och liknande ritualer har en sådan djup innebörd även för icke-troende svenskar på 2000-talet.

Man raljerar numera gärna om hur avkristnat Sverige är. Att Sverige var det sista landet i Europa att kristnas, det första att avkristnas och att kristendomen nog aldrig riktigt bet. Som bevis tar man till exempel hedniska riter som midsommar. Men att mena detta är inte bara att förneka historiskt faktum om vilken oerhört betydelse den kristna tron en gång hade i vårt land - 1609 förklarade Karl IX att Gamla testamentets mosaiska lag skulle gälla lika med svensk lag i Sverige - utan det är också att förneka mycket av det vi ser i samhället runt oss i dag.

Att peka på att vi faktiskt firar jul och påsk är bara att skrapa på ytan. Kristendomens verkliga inflytande har varit över våra djupast liggande värderingar och det sätt på vilket vi betraktar verkligheten. Det är sådant som ligger oss så nära att vi oftast inte ser det, och nästan aldrig betraktar det som en produkt av kristendomen. Det handlar som saker som tanken att människan har ett ansvar för sina handlingar, och möjligheten att välja mellan ont och gott. En tanke som vårt rättssystem vilar på. Det handlar om tanken på att varje människa äger ett inneboende värde bara genom att vara människa. De mänskliga rättigheterna och folkrätten vilar på detta. Det handlar om tanken på att människan har en skyldighet att förvalta jordens ändliga resurser. Med mera.

Att som Lars Ohly mena att det moderna svenska samhället har formats trots, inte tack vare, kristendomen är att vara ute och cykla. Sverige är förvisso genomsekulariserat. Majoriteten av alla svenskar bekänner sig inte till någon tro. Det vore dessutom poänglöst att hävda att Sverige inte är ett multireligiöst land. Men det hindrar inte att Sverige i dag och för överskådlig framtid likväl är kristet, i en annan bemärkelse än den rent bokstavliga.