Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den svenska modellen bygger på att det finns starka parter på arbetsmarknaden som sluter rikstäckande kollektivavtal om löner och andra anställningsvillkor. Det är en modell som varit framgångsrik, men som vi nu ser hotas. Den borgerliga regeringen talar gärna väl om den svenska modellen och om våra kollektivavtal, men i praktiken agerar de för att slå sönder modellen. Det gäller inte minst i fallet Laval där regeringen lagt fram förslag som öppnar för lönekonkurrens och på sikt lägre löner för alla på den svenska arbetsmarknaden.Kollektivavtalet innebär trygghet för löntagarna. Avtalet är bindande för arbetsgivaren som inte kan hota en anställd med lägre lön eller sämre villkor. Om det inte finns kollektivavtal för arbetsplatsen så måste var och en själv förhandla, inte bara om lönen, och arbetstiderna utan även om avsättningar till den egna pensionen utöver den allmänna. Kollektivavtalen skapar stabilitet för arbetsgivarna och löntagarna. Det råder fredsplikt under avtalsperioden och arbetsgivarna behöver inte riskera att produktionen avbryts av konflikter. Löner och andra viktiga anställningsvillkor ändras inte efter hur majoriteten skiftar i riksdagen. Kollektivavtalen är bra för samhällsekonomin. Genom centrala, rikstäckande kollektivavtal tar facket och löntagarna ansvar för samhällsekonomin. Vi begär inte högre löneökningar än vad som är möjligt för Sveriges ekonomi att bära. Löntagarna ska ha sin rättmätiga del av produktionsresultatet. Det har lett till reallöneökningar för löntagarna under en lång följd av år. Alla, både löntagare, arbetsgivare och samhället i stort, tjänar på kollektivavtal. Vi behöver starka kollektivavtal, för tillväxtens, för trygghetens och för rättvisans skull.
Debatt
Bo Andersson är ordförande i LO-distriktet Sydost.