Regeringen är passiv om gasledningen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är hög tid att tycka något, skriver Wahlbäck på Dagens Nyheters sida.
Sveriges regering känner sig tydligen inte berörd. Naturgas ingår inte i planen för vår energiförsörjning.
Konsortiet som ska börja bygga ledningen år 2008 pekar på miljöproblemen. Ledningen dras genom en skeppskyrkogård och inte långt från områden där kemiska och explosiva vapen dumpats. Fisket påverkas. Öster om Fårö byggs ett torn, 70 meter högt över havsytan, med utrustning för framdrivning av gasen.
På konsortiets karta finns en ledning mot Svealandskusten. Men Sverige är alltså inte intresserat, till skillnad mot Finland som gärna vill fördjupa sitt energisamarbete med Ryssland. Tanken är att också Danmark ska få rysk gas den här vägen.
Finland liksom Estland, Lettland och Litauen får i dag all sin naturgas från Ryssland, Polen 60 procent, Tyskland drygt 40 procent och Danmark i dagsläget ingenting. Överallt utom i Sverige är "Nordeuropeiska ledningen" hett stoff alltsedan projektet presenterades för drygt ett år sedan.
Finland har länge köpt energi från Sovjetunionen/Ryssland, i förvissningen om att ryssarna skulle uppträda schysst därför att de behövde, och efter bråket med Ukraina i vintras åter behöver, Finland som skyltfönster för sin trovärdighet hos större partners.
Också Tyskland har satsat på energisamarbete med Moskva utifrån en blandning av ekonomiska och säkerhetspolitiska argument, behovet av att trygga energiförsörjningen och öka ryssarnas intresse för europeiskt samarbete.
Att Gerhard Schröder, Vladimir Putins kompis, fick ett fett jobb i ledningskonsortiet kommenterades i Tyskland som en pinsamhet. Men varken ledningen i sig eller sättet som den förberetts på har väckt något större motstånd.
Desto större är irritationen i Polen och Baltikum, som under sovjettiden blev transitväg för sovjetisk energi. Då behövde de inte tillfrågas. I dag tjänar man pengar på de gamla ledningarna. Men det är inte främst att den nya ledningen ökar konkurrensen som upprör, utan att Ryssland och Tyskland bestämt sig utan att diskutera med nära berörda partners.
Polen, Estland, Lettland och Litauen har i generna att när Tyskland och Ryssland är överens om något bör man passa sig. I bakgrunden finns alltid pakten mellan Stalin och Hitler från 1939. Den gjorde dem först till krigsskådeplats och sedan till förslavade nationer, i årtionden.
Oron kan tyckas överdriven, men är en politisk realitet. Gasledningen kom in i den polska valrörelsen i fjol. Den blev stoff för de nationalister som vann.
Angela Merkel for genast hon blivit förbundskansler till Polen och kom väl överens med de nya makthavarna. Men en måttfull premiärminister och utrikesminister har sedermera försvunnit. Två på olika sätt extrema partier har tagits in i regeringen. Polen har förlorat prestige.
Det tysk-ryska ledningsprojektet kom som en obehaglig överraskning även i Baltikum. Där påpekas att ett projekt av den här storleken borde ha avhandlats inom ramen för en gemensam energipolitik i EU.
Miljökonsekvenserna oroar. Estland noterar att ledningen i Finska viken måste dras på estniskt eller finskt område och den påminner om att Ryssland ännu inte förmått att slutgiltigt reglera gränsen mellan de två länderna.
Gasledningen handlar om energi, den handlar om miljö, och den handlar om säkerhetspolitik. Men för regeringen i Sverige, med den längsta kuststräckan vid Östersjön, verkar den, enligt Krister Wahlbäck, inte vara någon fråga alls. (SNB)
Utrikes