Regeringen och facket på kollisionskurs
Snärjigt. Sven Otto Littorin har det snärjigt med facket.Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är ingen måtta på indignationen. Facket protesterar eftersom de ser ett av sina främsta medlemsvärvningsargument försvinna. Man kan visserligen vara med i a-kassan utan att vara med i facket, men många vet inte det och facket upplyser knappast den som ansöker om medlemskap om det.
A-kassornas samorganisation protesterar eftersom de påstår att det omöjligt går att administrera avgiftshöjningen redan ny till nyår. De måste bygga om systemen säger de, men det är inte svårt att genomskåda deras verkliga avsikter.
De gillar inte förslaget av politiska skäl och de tänker göra vad de kan för att stoppa det. Kvällstidningarnas internetdebatter är fyllda av vittnesmål från "drabbade" som nu absolut inte kommer att ha råd med a-kassan längre. Och visst, det är en rejäl höjning man talar om.
För en del kassor kan höjningen vara på flera hundra procent, från runt hundralappen per månad till en bra bit över trehundra kronor. Det är klart att det märks även om pratet om "dråpslag" naturligtvis är överdrivet.
Men det är viktigt att reda ut en del grundläggande fakta i sammanhanget. För det första: arbetslöshetsersättningen är ingen försäkring. En vanlig försäkring bygger på riskspridning - genom att sprida riskerna på många minskar man den enskildes insats. Men a-kassan fungerar inte alls så. Avgifterna som de enskilda medlemmarna betalar står bara för en bråkdel av kassans utbetalningar. Resten står staten för alltså skattebetalarna. Vad regeringen nu vill göra är att höja egenfinansieringen av a-kassan en aning - staten kommer fortfarande att stå för merparten av pengarna i systemet.
För det andra: regeringen inför samtidigt rejäla skattelättnader, bland annat i form av det så kallade jobbavdraget. Dessa skattelättnader kommer främst att gynna dem som i dag tjänar minst. De kommer alltså att få mer pengar i plånboken efter skatt, och därmed ett ökat konsumtionsutrymme.
För det tredje: Regeringens fokus är på jobben. Det gäller att få fram nya jobb och få ut människor på arbetsmarknaden. Det ska alltid löna sig mer att arbeta än att leva på bidrag och förslaget om a-kassan avspeglar detta fokus.
Problemet med regeringens förslag är inte att det hotar fackets position, inte heller att det innebär höjda a-kasseavgifter. Problemet är att det börjar i fel ände. Man borde befria arbetslöshetsersättningen från politisk och facklig styrning, men gör precis tvärtom.
Arbetslöshetsersättningen borde göras om till en frivillig försäkring på en marknad, där den försäkrade själv kunde välja nivå och betalade en premie som var relaterad till den nivån. Man kan tänka sig att arbetsgivaren administrerar inbetalningen genom ett avdrag på lönen, men det är inte nödvändigt. Sådana system finns på andra håll i världen.
Ett sådant förslag skulle förstås reta gallfeber på facket. Det skulle också gå på tvärs med allt vad vi svenskar lärt oss de senaste decennierna - att någon annan alltid tar ansvar för allting och att skattebetalarnas plånböcker är outsinliga. Men det är dags att vi gör upp med välfärdsstatens avigsidor.