Regeringen Reinfeldt på villovägar
Ledarskapskris. Något dygn efter försvarsminister Mikael Odenbergs avhopp svallar debattens vågor fortfarande höga.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det som gör Odenbergs avhopp så allvarligt och så illavarslande är naturligtvis främst det faktum, att den framtida försvarspolitiken nu är ett stort frågetecken. Statsminister Fredrik Reinfeldt upprepade envist i går sitt mantra, att det finns möjlighet att spara de runt fyra miljarder i försvaret som finansplanen kommer att ange som målsättning. Men han ger inga skäl, inget underlag och inga som helst argument.
Vad är det vi ska spara på, vad är det som ska plockas bort? Fyra miljarder hittar man nämligen inte genom att peta lite här och var i försvarets utgiftskonton, en sådan besparing kräver att hela områden skärs bort - vilket Mikael Odenberg också konstaterade på onsdagens presskonferens. Och det är ett anständighetskrav att de som säger att besparingen är möjlig - främst statsministern och finansministern - också anger hur den ska göras. Är det ubåtsförsvaret som ska bort? Flygvapnet? Vad vill de göra?
Mikael Odenbergs avgång - som ju skedde under ovanligt dramatiska former - är allvarlig också därför att den visar på en monumental ledarskapskris i regeringen. Odenberg och Reinfeldt är gamla vapendragare, och det är Reinfeldts skyldighet som ledare att se till att konflikter mellan statsråden - oundvikliga som de är - inte går så här långt. I stället har han tigit. Och skickar nu via partiets hemsida med Odenberg en liten förolämpning som avskedspresent.
"...Mikael Odenberg har gjort bedömningen att han inte kan leva upp till den träffade partiledaröverenskommelsen", kan man läsa där, och det är faktiskt en rätt otillständig beskrivning av det som hände i onsdags. Som alla som såg presskonferensen kan intyga var det inte den bedömningen Odenberg gjorde. Han ansåg att finansdepartementets fjärrstyrning och överprövning av försvarsdepartementets verksamhet parat med besparingskraven i finansplanen gör hans uppdrag omöjligt.
Den stora frågan kvarstår därför: Vem bestämmer egentligen i regeringskansliet? Är det den enda ministern som inte är folkvald som bestämmer allt?