Regeringen har föreslagit ännu en svensk skolreform. Den innehåller förlängd skolplikt så att grundskolan börjar vid sex års ålder. I stort sett alla sexåringar finns redan i förskoleklassen så för de allra flesta av dagens elever innebär den här delen av reformen ingen förändring. För den lilla grupp som idag står utanför kan det dock vara en stor fördel att förskoleklassen görs obligatorisk då det bland dessa barn kan finnas de som är i stort behov av den pedagogik som idag finns i förskoleklassen.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) meddelade först att enbart grundskollärare skulle undervisa i den nya årskursen. I och med det skulle de förskollärare som är anställda i förskoleklasser anses som obehöriga för den undervisningen och därmed riskera att förlora arbetet. Detta backade Jan Björklund på ganska snabbt och han säger nu att dessa förskollärare istället ska erbjudas kompletterande utbildningar.
Utbildningsministern kan ha insett att den kommande bristen på lärare skulle göra förslaget svårt att genomföra då det skulle krävas ytterligare 10 000 nya lärare utöver de 43 000 lärare som vi redan nu kan se behöver rekryteras år 2020. Eller möjligen var den delen av förslaget inte förankrat hos övriga allianspartier eller kanske tänkte Björklund till och insåg att förskoleklassen är en viktig brobyggare till grundskolan där förskollärarnas unika pedagogiska kompetens spelar en stor roll. Oavsett vilket är det bra att Björklund ändrat uppfattning i den frågan.
Jan Björklund och regeringen föreslår också att en förlängd skolplikt, ett elfte skolår, för de elever som inte är behöriga till gymnasieskolan. Dessutom ska en utredning föreslå hur en skyldighet för huvudmän att erbjuda sommarskola kan utformas och genomföras. Utredningen ska också överväga om det ska vara obligatoriskt för eleverna att delta. Sommarskolan ska vara till för de elever som i nuvarande årskurs åtta och nio riskerar att inte nå målen.
Grundtanken är nog god men som vanligt kommer allt hänga på hur reformen genomförs, vilka förutsättningar som ges i form av både tid och pengar, för att resultatet ska bli bra. Här finns flera frågor att tänka till kring innan man från regeringshåll sjösätter ännu en reform och det är viktigt att det som man genomför blir hållbart över tid och förankrat över blockgränserna.
Därför krävs tydliga besked kring finansieringen. Vem ska till exempel stå för fortbildningskostnaderna kring det obligatoriska förskoleåret? Hur många fler klassrum behövs det om förskoleklassen blir obligatorisk och om ett elfte skolår krävs, vad får det kosta och vem betalar notan? Det saknas också besked kring vem som står för anställningskostnaderna för de nya lärare som behövs om obligatorisk sommarskola och ett elfte skolår genomförs. För i och med de här förslagen kommer det krävas fler lärare och därmed ökar lärarbrist ytterligare samtidigt som de konkreta förslagen från regeringshåll för hur lärarkrisen ska hanteras är både få och otillräckliga. En minst sagt problematisk kombination.
Det finns också anledning att ställa sig frågan om det är den här typen av förändringar som är de allra mest resurseffektiva och ger bäst resultat. Med sjunkande kunskapsresultat och lärare som vittnar om att det ibland krävs en medicinsk diagnos för att eleverna ska få sitt rättmätiga stöd bör man ställa sig frågan om de resurser som ett elfte skolår eller sommarskola kräver inte skulle göra större skillnad om de sattes in tidigare under skoltiden. Eleverna måste i första hand få det stöd de behöver under den ordinarie skolgången och det ska ske så tidigt som möjligt.
Verkliga ”resultathöjare” skulle vara förändringar som ger minskade gruppstorlekar i förskolan, mindre administration för lärare, fler speciallärare, utbyggd skolhälsa och fler som vill utbilda sig till det, som med rätt förutsättningar, kan vara både världens roligaste och viktigaste yrke.