Regeringens galopperande skattehöjning
Vilse i pannkakan. Moderaterna vill sänka skatten med 250 miljarder kronor, sade socialdemokraternas Krister Örnfjäder. Han pratar strunt.Foto: Anders Liljegren
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den ekonomiska tillväxten leder till ofantliga skattehöjningar. Regeringen går till val på att höja skatterna med 70 miljarder kronor för att finansiera välfärden. Moderaternas ambitioner att sänka inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare ter sig mot den bakgrunden skäligen blygsam.
Med en åsnas envishet tuggar den socialdemokratiska propagandamaskinen tesen, att moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor. Det är tyvärr inte sant. Och framför allt är det inte sant att det tänks ske snart sagt över en natt. Men påståendet återkommer gång på gång, också på den här tidningens generösa debattsidor, i texter som det socialdemokratiska partikansliet satt i händerna på riksdagsmannen Krister Örnfjäder och andra distributörer.
Dessutom påstås att de moderata skattesänkningarna skulle beröva landet var femte polis och var femte lärare och var femte sjuksköterska. Det är, på ren svenska, kvalificerat skitprat. Socialdemokraterna behöver förvisso ingen hjälp att sätta rättsväsen, skola och sjukvård i gungning.
Så här ser de socialdemokratiska räknenissarnas ekvation ut:
Moderaterna har sagt att Sverige på sikt borde ha ett skattetryck som inte skiljer sig från den civiliserade omvärldens. I dag tar det offentliga hand om mer än hälften av ekonomin, endast en mindre del får människor själva behålla och bestämma över. I övriga EU ligger skattetrycket på omkring 40 procent av BNP. Det är en skillnad på 10 procentenheter, vilket för Sveriges del motsvarar ungefär 250 miljarder kronor.
Den observante iakttagaren har redan förstått att om man låter bli att höja skatten med 70 miljarder kronor om året, så har man redan under en mandatperiod om fyra år lyckats sänka skatten med sammanlagt 280 miljarder kronor.
Nu är det inte riktigt så enkelt, eftersom man får räkna med att lönekostnaderna stiger inom offentlig sektor, vilket gör att utgifterna behöver höjas för att de anställda inom offentlig sektor skall hålla någorlunda jämna steg med de privatanställda.
Samtidigt råder det knappast brist på utrymme att effektivisera verksamhet och skära i offentliga utgifter. Allt behöver inte se ut som det gör i dag. Ingen regering måste ge pengar till kraftbolagen som ersättning för kärnkraftsavvecklingen. Det är inte oundvikligt att avsätta miljarder för att finansiera friår. Man kan avstå från att bygga järnvägar för mångmiljardbelopp i trakter där det är tunnsått med människor. Som några exempel bland otaliga.
Dessutom är ju själva poängen med sänkta skatter att minska offentliga utgifter. Det ena speglar det andra. Skattereformer värda namnet lägger om kursen. Mindre offentligt och mer privat ansvar för välfärden. Det är, exempelvis, inte nödvändigt att beskatta barnfamiljer på miljarder, för att tvinga in dem i offentlig barnomsorg, när de lika gärna kan behålla pengarna och ha friheten att sörja för sig själva.
Ekonomin är int statisk. Och det skall en perverterad verklighetsuppfattning till för att gilla att den politiska makten mjölkar ur oss mer och mer pengar för varje år.
Och var finns den skoningslösa oppositionen mot att regeringen efter valet vill klå varje svensk på ytterligare 8 000 kronor om året?