DEBATT: Regeringens utnämningspolitik

Det finns somliga som anser att regeringens utnämning av Per Unckel till ny landshövding i Stockholm går på tvärs med de egna principerna. Men de har fel. Landshövdingen är statsmaktens representant i sitt län och det är helt naturligt - till och med önskvärt - att landshövdingar rekryteras bland politiker. Så har det faktiskt varit i hundratals år - en utnämningspolicy som vi alltså inte kan ge socialdemokraterna skulden för.
Men för andra statliga chefsjobb ska andra principer gälla. Nu tar regeringen tag i vallöftet att reformera utnämningspolitiken.
Statsministern presenterade häromdagen regeringens funderingar kring hur utnämningsprocessen ska se ut i framtiden.
Den socialdemokratiska traditionen av att använda utnämningsmakten för att placera, belöna eller bestraffa ska det vara slut med. Nu ska processen bli öppnare och rekryteringen ska ske på sakliga grunder, sa Fredrik Reinfeldt.
Kravprofiler ska formuleras, vilket ska göra att insynen förbättras samtidigt som det blir tydligt vilka kvalifikationer som gäller för en viss tjänst.
Allt detta är förträffligt som viljeinriktning betraktat, men detaljerna är fortfarande för vaga och frågorna för många. Vem ska upprätta kravprofilerna? Ska tjänsterna utlysas offentligt? Vem fattar det slutliga beslutet om tillsättningarna?

I andra länder, det mest näraliggande är Norge, har man en helt öppen process där kandidaterna till statliga toppjobb får söka tjänsterna och sedan bedömas i konkurrens med andra. När förordnandet går ut förlängs det inte automatiskt utan den som har tjänsten får söka igen. Det systemet fungerar bra. I Storbritannien har man en helt självständig myndighet som arbetar med den här typen av tillsättningar - att den brittiska regeringen skulle lägga sig i exempelvis en domartillsättning eller vem som blir chef för ett statligt verk är fullkomligt otänkbart.
Det är ditåt vi måste sträva. Statliga chefer ska utses på grundval av deras kvalifikationer för jobbet ifråga.

Regeringen kommer att titta på alla sittande myndighetschefer för att se om någon behöver lämna sitt jobb i förtid. Fredrik Reinfeldt föregrep på ett lite olyckligt sätt den granskningen genom att säga till Ekot att han inte trodde det var troligt att någon skulle behöva skiljas från sin tjänst.
Är det verkligen en riktig utgångspunkt för en reformering av utnämningspolitiken?

Debatt: Regeringens utnämningspolitik