I Sverige diskuteras just nu samgående av landstingen till färre och större regionkommuner. De ska få ansvar för den regionala utvecklingen samt hälso- och sjukvården.
Oavsett hur regionkartan kommer att ritas känner vi oro för att hälso- och sjukvården i vårt område kan komma att försämras som en följd av regionbildningen. Därför vill vi föreslå åtgärder som snarare leder till förbättringar.
Vi kan konstatera att de nya regionkommunernas överlägset största verksamhet, såväl personellt som ekonomiskt, kommer att vara hälso- och sjukvård. Därför är det viktigt att mer än vad som hittills gjorts i debatten uppmärksamma de olika regionförslagens konsekvenser för denna verksamhet.
Med nya regioner följer nya och betydelsefulla möjligheter för hälso- och sjukvården förutsatt att den kommer att ingå i en region med medicinskt universitet och universitetssjukhus. Det ger bättre förutsättningar för att säkerställa tillgång till välutbildad personal, att ge befintlig personal kontinuerlig påfyllnad med nya rön och säkra att utvecklings- och förändringsarbete baseras på bästa tillgängliga kunskap och erfarenhet. Kunskapsförsörjningen blir allt viktigare för att vården ska vara av högsta klass.
Men nya och större regioner rymmer också påtagliga risker, inte minst för områden av typen Nyköping/Oxelösund, Västervik med flera. De karakteriseras av att befolkningsstorleken är begränsad samtidigt som de inte ligger särskilt nära större befolkningskoncentrationer. Vissa av regionförslagen skulle också innebära att dessa områden kan komma i utkanten av en ny region. Vidare finns det en rädsla för att man som patient ska förhindras att nyttja specialistvård på bekvämt avstånd för att istället "styras" mot specialistvård som ligger inom den nya regionorganisationen men långt bort.
Om den traditionella planeringskulturen, som funnits i landstingen alltsedan 60-talet, överförs till de nya regionerna kommer det att medföra att större sjukhus ser mindre sjukhus som "sina" befolkningsunderlag. Särskilt i samband med att behov av besparingar uppstår kommer de att föreslå nedläggning av verksamheter vid mindre sjukhus och hävda att koncentration skulle spara pengar. Sådana förslag kommer att vara svåra att motstå i det politiska beslutsfattandet trots att man i efterhand sällan kunnat påvisa kostnadsminskningar.
Vi ser därför risker för en försämrad lokal sjukvård på orter med begränsade befolkningsunderlag när nya regioner bildas. Det leder i sin tur till färre arbetstillfällen och en mer begränsad arbetsmarknad.
Mot denna bakgrund har vi, i dialog med en grupp erfarna politiker och ledare i näringslivet, diskuterat hur vi bör utveckla hälso- och sjukvårdsorganisationen innan regionbildningen är ett faktum. Utgångspunkter har varit dels hur vår befolknings behov av hälso- och sjukvård utvecklas, dels den medicinska utvecklingen.
Först till den medicinska utvecklingen som, oavsett en utveckling mot större regioner eller ej, successivt ger nya förutsättningar:
Förbättrade kommunikationer, särskilt i form av telekommunikation, ger nya möjligheter till teamsamverkan mellan personer/verksamheter som befinner sig på olika platser.
En högspecialiserad vård av allt större omfattning där specialistcentra utvecklar hög kompetens för att bistå vid komplicerade undersökningar och behandlingar.
Nationellt utformade riktlinjer och vårdprogram blir allt viktigare för att utveckla vården.
Vårdprocesser, där olika delar av vården samverkar, ersätter i viktiga delar den traditionella klinikstrukturen.
Vårdresultaten kommer att uppmärksammas alltmer liksom att bästa tillgängliga kunskap används i varje moment.
I en sådan framtid passar inte längre det 60-talstänkande där vården nivåindelas i primärvård, länsdelssjukhus, länssjukhus och regionsjukhus/universitetssjukhus. Kanske finns också ett behov av att anpassa nuvarande driftformer eller att pröva nya.
Vår andra utgångspunkt är hur befolkningens behov av hälso- och sjukvård utvecklats och kommer att utvecklas. Man kan konstatera att en mycket stor och ökande andel av insatserna riktas till
äldre
personer med sammansatta sjukvårdsbehov
personer där fysiska sjukdomar uppträder samtidigt med psykosociala problem
personer med psykisk ohälsa
personer med missbruk och missbruksrelaterad ohälsa
utsatta barn och ungdomar etc.
För att insatserna till dessa grupper ska ge resultat och uppfattas som bra för dem som drabbas krävs ett mycket nära samarbete mellan å ena sidan landstingets hälso- och sjukvård och å andra sidan kommunernas äldrevård och individ- och familjeomsorg.
Utifrån detta föreslår vi att hälso- och sjukvården utvecklas på följande sätt.
Vi menar att lokala sjukvårdsorganisationer med ett starkt integrerat samarbete mellan kommunerna och landstinget nu bör utvecklas. Deras uppgifter bör vara att
svara för diagnostik, vid behov i samarbete med specialiserade enheter för diagnostik
svara för vanligt förekommande behandlingsinsatser men också se till att de som behöver ges behandlingar vid specialiserade enheter
svara för eftervård i samverkan med specialiserade enheter
kontinuerligt vårda och behandla dem med långvariga, kroniska sjukdomar och samverka med specialiserade enheter då problem uppstår
Ett intressant exempel på en sådan sjukvårdsorganisation finns i Norrtälje. Där har kommunen och landstinget gått samman med en gemensam finansiering och skapat en gemensam huvudman för kommunal omsorg, primärvård och sjukhusvård. "Hopslagna" personalorganisationer tar gemensamt ansvar för de vårdbehövande vilket lett till enklare och säkrare vård, starkt engagemang hos personalen och en ekonomi i god ordning. Givetvis måste en sådan organisation utvecklas utifrån lokala utgångspunkter och kan inte enkelt kopieras. Vi slås dock av kraften i vad som skapats i Norrtälje.
En annan komponent i den utveckling av hälso- och sjukvården som vi förespråkar är att de specialiserade insatser som behöver göras utanför den lokala hälso- och sjukvårdsorganisation får göras vid enheter som redovisar bästa kvalitet istället för dagens tvång att skicka till det sjukhus som står ovanför i landstingets/regionens hierarki. Vårdbehövande, anhöriga och personal blir alltmer medvetna om olika enheters vårdresultat vid olika sjukdomstillstånd.
Utvecklingsarbetet i den riktning vi föreslår bör vara genomfört innan vi går in i en ny region. Skälet är att detta slag av utvecklingsarbete inte kommer att rymmas under de första mandatperioderna i en ny region. Risken är då uppenbar att man i ledningen av sjukvårdsorganisationen begränsar sig till traditionellt befolkningsunderlagstänkande med de risker vi oroar oss för.
Vi hoppas att vår analys ska leda till en diskussion om hur vårdens utformning bör förberedas inför att den inlemmas i en större regionkommun.