Inger Wiman skriver att hon gärna en gång till redovisar för medborgarna alla de brister i den kommunala förvaltningen som, i hennes ögon, omedelbart uppstår när man byter politisk majoritet. Tack, men för min egen del behövs det inte. Många av frågorna har redan behandlats på insändarsidorna och i fullmäktige.
Tack för att hon inte förnekar att samtliga revisionsrapporter faktiskt har redovisats och behandlats av fullmäktige i demokratisk ordning. Tack för att hon i sitt senaste inlägg så tydligt visar att hon princip anser att hela fullmäktige består av ”röstboskap”, och att vad hon menar med ”mörkning” är att fullmäktige av den anledningen inte röstar som hon vill. I olika återkommande insändare har hon dömt ut allt jag gjort, hela fullmäktige, sitt eget parti, som under decennier format kommunen, och slutligen är revisorerna värdelösa, när hon inte själv får medverka. Genom uteslutningsmetoden lämnas läsaren med en enda slutsats. Hon anser att det bara finns en person i hela kommunen som vet hur den borde skötas - hon själv. Tack Inger Wiman.
Läsarna får själva avgöra om en sådan verklighetsuppfattning är en styrka eller svaghet. Har det varit ett stöd för henne i att formulera en saklig och balanserad kritik av styret och förvaltningen i kommunen? Eller är hennes mycket svarta syn på dagens omvärld och tillståndet i kommunen istället mer en spegling av besvikelse över att tiderna förändrats, att 1960-talets ekonomiska rekordår och stora kommunala expansion är förbi.