Visst är det så att vi människor alltid kommer att ha behov av att se sammanhang, att uppleva våra liv som en helhet och att kunna fråga om och diskutera de existentiella frågorna.
Jag tänker så här: Många av oss lever uppkopplade nästan all vår vakna tid. Vi twittrar, bloggar och facebookar flera gånger om dagen. Då känner jag att det säkert finns behov av en plats, en tillflyktsort där vi kan få tid för reflektion och möjlighet att se sammanhangen i våra liv. För min del blir kyrkorummet, gudstjänsten, mötet och samtalet med människor vars röst jag hör och ögon jag kan spegla mig i, det sammanhang som hjälper mig att se lite längre än till nästa facebookinlägg och tweet.
I samtalet och i delandet av gudstjänstens gemenskap, får livet andra dimensioner. Jag blir en del i ett större sammanhang som sträcker sig över tid och rum.
Min övertygelse är att människor i dag behöver hitta dessa oaser, om man så vill, av levande gemenskaper och möten för att orka med livets skiften. Jag tror att vårt behov av andlighet och vår längtan att samtala om andliga frågor är så stor och har hållits tillbaka så länge, att vi håller på att få andnöd och inre syrebrist. Med häpenhet, glädje och tacksamhet jag har noterat en ökad mängd - och variation - av samtalsformer med existentiell inriktning i mitt arbete.
Vi människor behöver verkligen inre näring. Det verkar som om vårt behov av samtal om livsfrågor är enormt, att vi behöver hjälp att föra dem. Själv tillhör jag dem som har sökt mig till - eller snarare letts in på - oanade vägar och lärt mig att den andliga världen är oerhört mycket mer okonventionell och kreativ än människan med sin begränsade verklighetsuppfattning. Jag har lärt mig att den andliga dimensionen försöker få oss att vakna till och lyssna på helt andra tongångar och melodier än vi är vana vid och även att den söker sig till människor inom helt andra områden än de vi föreställer oss som "andliga".
Jag tror att människan är på väg att bli fri och att det verkligen är Sanningen som skall göra oss fria. Inte någon annans sanning, utan vår egen. Vi tycks ha blivit närmast allergiska mot religioner och det vi uppfattar som förstelnade system, men desto mer öppna inför Kärleken, hur nu den skall definieras? Vi är andliga, inte bara ”religiösa” och behöver få möjlighet att uttrycka detta fria sätt att förhålla oss till vårt inre. Det är min övertygelse att dagens människor vill få hjälp att föra det existentiella samtalet och där ser jag min största uppgift som präst i Svenska kyrkan.