Politiker, rektorer och lärare - det var många som höll andan när resultatet från Pisa-undersökningen presenterades i tisdags (3/12). Sverige tappar mest av alla länder och har nu den sämsta resultatutvecklingen i världen. Vi alla frågar oss: vad är det som gått fel?
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) pratar på sin presskonferens om att resultaten gäller elever som genomgått sin skolgång med den tidigare utbildningspolitiken, med dåvarande kurs- och läroplaner, betygsystem med luddiga betygskriterier och för få nationella prov. Vidare menar han att det utbildningspolitiska systemskifte som Sveriges skola nu genomgår följs av en rad förändringar av stor vikt och karaktär. Lärarlegitimationen, nya kurs- och läroplaner med tydligare kunskapskrav, det nya betygsystemet med fler betygssteg, betyg redan från årskurs sex, nya lärarutbildningen och dessutom inrättande av ett nytt skolforskningsinstitut - alla är de centrala delar i Björklunds framtida skola som återigen skall ta Sverige till toppen.
När jag hör på vilket sätt regeringen vill forma vår framtida skola blir jag konfunderad. Under min skolgång, både i privat och offentlig regi, har det varit fullständigt uppenbart för mig att skolans utmaningar inte löses genom att öka den institutionella strukturen med allt från reformer, schemaändringar, betygssystem och så vidare. Lösningen för svenska skolan är inte att bygga vidare på det skolsystem som redan idag borde haft en plats i historieböckerna.
Professor Sir Ken Robinson har i många studier påvisat att skolan successivt dödar elevernas kreativitet och således också deras rädsla för att ha fel. Jag frågar mig var dagens elever ser motivationen, engagemanget och meningsfullheten med sin skolgång? Jag vet av egna erfarenheter hur man studerade till tentor och prov för att nå höga resultat och således ett bra betyg. Men det var aldrig kunskapen i sig som var intressant, det var betyget som sporrade. Detta är återkommande i dagens utbildningssystem och visar hur upp och ner dagens skola faktiskt är. Jag minns särskilt att vi i klassen ville ha kvar vår engelsklärare, trots att vi aldrig lärde oss något, detta eftersom det var så enkelt att få höga betyg. Betygen behövs för andra ändamål – men de skall inte vara det som motiverar eleverna att studera.
Det är attityden till skolan som ligger i fel fas, något som också bekräftas i Pisa-undersökningen där Sverige numera toppar listan över sena ankomster. Ett annat exempel är den senaste SKL-mätningen, som visar att endast 45 procent av eleverna i årskurs åtta tycker att skolarbetet får dem att känna lust att lära sig mer. Motsvarande siffra är 74 procent i årskurs fem. Det är tydligt att eleverna varken ser meningen eller värdet av utbildningen och att de dessutom tappar mer och mer motivation ju längre de kommer i sin skolgång, det är mycket oroväckande.
För mig är det därför en självklarhet att vår största utmaning är att motivera eleverna. Motiverade elever tenderar att få bättre undervisning samtidigt som god undervisning ger mer motiverade elever. För att skapa inre motivation och meningsfullhet i dagens skola måste vi jobba med värdeord som självkänsla, kreativitet och förståelse. Eleverna måste få veta vad de ska ha kunskapen till och finna syften till att lära sig. Således är också kopplingen skola - näringsliv otroligt viktig för att ens skapa dessa förutsättningar.