Reträttpolitikens dystra facit?
Illa ute? Är Fredrik Reinfeldt och hans moderater på väg att tappa trovärdigheten i spåren av reträttpolitiken?Foto: Peter Widing / SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Frågan är i vilken utsträckning den borgerliga försvagningen är politiskt självförvållad. Bottnar den i en alltför provocerande profilering av det borgerliga alternativet? Knappast. På det hela taget har ju taktiken tvärtom varit att ta hem spelet mot socialdemokratin på dess egen planhalva. Det handlar snarare om att revidera den rådande välfärdspolitiken på marginalen än att utmana den på djupet.
Undantagen bekräftar regeln. Folkpartiets höga svansföring i skolpolitiken, kristdemokraternas offensiv i fråga om fastighetsskatten och familjepolitiken, centerns begabbade utspel om ungdomsjobben, moderaternas fokusering på sänkta ersättningsnivåer och jobb i stället för bidrag, allt kan var för sig noteras. Vad som fattas är den breda och obrutna fronten mot den rådande vänstermodellen.
Och varför det? Alla vet svaret. Sist och slutligen hänger det på den moderata utslätningen. Så länge moderaterna inte går i bräschen för en mer genomgripande politisk förnyelse, kommer den inte heller till stånd. Och det vill inte moderaterna. Inte Fredrik Reinfeldts "nya moderater", i alla fall. Deras poäng är att vinna makten på att närma sig, snarare än att distansera sig från, traditionell socialdemokrati. På att komma på kamratlig fot med LO och feminismen, krama kollektivavtal och Ams-politik och dela ut knattemiljarder till idrotten.
Håller det? I längden?
Tittar man närmare på de senaste väljarbarometrarna, visar det sig att moderaterna backar bland dels LO-medlemmar, dels höginkomsttagare. Det skulle kunna tyda att spekulationen i att bli "det nya arbetarepartiet" på mer välsituerade moderatväljares bekostnad är på väg att slå fel.
Svårigheten för Fredrik Reinfeldt att få genomslag för sitt paradnummer ter sig alltmer uppenbar. Riktade skattesänkningar i utbyte mot sänkta ersättningsnivåer i a-kassa och sjukpenning (och i övrigt nedtonade skattesänkningskrav) skulle attrahera röster bland låg- och medelinkomsttagare. Det tycktes gå hem till en början, men efterhand verkar det som om budskapet kommit att studsa mot den kompakta socialdemokratiska agitationen.
Moderaterna har försökt parera genom att retirera. Till sist har moderatledaren också gett upp inför den socialdemokratiska kanonaden mot moderaternas långsiktiga skattepolitiska mål, den mycket modesta visionen om ett svenskt skattetryck på normal EU-nivå. Mot detta har socialdemokraterna, med Göran Persson i spetsen, i en massivt orkestrerad kampanj trummat in halvlögnen att moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor och därmed rasera välfärden över en natt.
Alltihop är politisk goja, för att uttrycka sig försiktigt. Men i stället för att gå till motoffensiv, backar Fredrik Reinfeldt och slår fast att moderaterna inte längre har något långsiktigt mål för skattetrycket. Följaktligen är det fortsättningsvis moderat politik att bevara det svenska världsrekordet i skatter. En och annan kan möjligen uppfatta det som mer än lovligt konservativt. Eller snarare pseudokonservativt.
Vad är det vi ser i spåren av reträtterna och bristen på ett offensivt liberalt och konservativt alternativ? Att moderaterna - och med dem den borgerliga alliansen - håller på att tappa trovärdigheten?