Rika sossar sitt eget problem
Trampade i klaveret. Det är inte fel att njuta av den politiska maktens sötma, men gör man som Lars-Erik Lövdén kommer det surt efter.Foto:Maja Suslin/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bland aktivisterna utformades två linjer, märkbara än i dag. En tradition är att njuta av vad livet har att bjuda och inte spotta i glaset, en annan att späka sig i namn av solidaritet med dem man säger sig företräda.
Det är okej med både det ena och det andra. Men inte när man tar sig friheter på bekostnad av egna medlemmar och svenska skattebetalare, och än mindre när man låtsas vara mera spartanskt trogen partilinjen än man i verkligheten är. Då blir det ett moraliskt haveri, som bara kan förklaras med oförmåga att för egen del hantera den makt man anser sig ha rätt att utöva över andra människor.
Sorry, Lars-Erik Lövdén! Det är inte okej att som en gång socialdemokratiskt statsråd ha stått på barrikaderna för den "solidariska" bostadspolitiken och nu som landshövding sko sig på attraktiva bostadsrätter, som är reserverade för socialdemokratins politiska adel.
Lars-Erik Lövdén spelar ju inte ensam i sin liga. På de socialdemokratiska listorna inför höstens riksdagsval finns det fler höginkomsttagare och färre låginkomsttagare än på de övriga partiernas listor. Det visar en undersökning gjord av Statistiska Centralbyrån, på uppdrag av Sveriges Radio.
Resultatet är knappast förvånande. För socialdemokraterna kandiderar riksdagsledamöter, fackpampar och välbetalda heltidspolitiker. Förvisso inget konstigt för ett maktparti som har varit styrande under lång tid.
Vad som är mer anmärkningsvärt är att partiet bevisligen misslyckats med att få in nya, unga kandidater. Och kanske än värre - att det gamla arbetaridealet verkar vara förvisat till den makthavande socialdemokratins historiska skräpkammare.
För socialdemokraterna, som ju vill gälla för att representera de "svaga grupperna" i samhället, borde undersökningen vara bekymmersam. Inte för att socialdemokraterna blivit höginkomsttagare - det är säkert möjligt att kunna sätta sig in i låginkomsttagarens vardag ändå. Bekymret är i stället att den klasskampsretorik partiet agiterat med under alla år klingar grundfalskt.
Makt har i socialdemokraternas ögon alltid varit eftersträvansvärt, eller, som de socialdemokratiska kvinnorna skriver i Makthandboken: "makt är fint, viktigt och bra att ha". Makten har socialdemokraterna haft länge. Detta bekymrar dem inte. Trots att de själva levererar bevis på bevis om att makt korrumperar.
Ungefär samtidigt med inkomstundersökningen presenterades en studie från Växjö universitet. I denna visades hur det hade gått för de unga rebelliska punkarna i slutet av 70-talet.
Punkarna som grupp är numera framgångsrika företagare med bra utbildning. Anledningen sägs vara att punken spred budskapet att inget var omöjligt, bara man ville något tillräckligt mycket.
Kanske är det just så med de socialdemokratiska politikerna också - de har velat ha makt och kapital under så lång tid att de har uppnått det.
Men frågan som kvarstår är när socialdemokratins företrädare skall inse att det är dags att börja leva i nuet och acceptera sig själva som de är: höginkomsttagare med makt och anspråk på att att lägga livet tillrätta för dem som har det mindre väl förspänt.