Rysk gas politisk maktfaktor
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Shtokman gav nämligen namn åt ett det gasfält, ett av världens största, som i slutet av 1980-talet upptäcktes i den sovjetiska/ryska delen av Barents hav, 600 kilometer norr om Kola-halvön, närmare Novaja Zemlja, en gång platsen för sovjetiska kärnvapenprov.
Häromdagen meddelade den ryska energijätten Gazprom att man på tvärs mot tidigare besked vill utveckla Sjtokmanfältet på egen hand. Inga utländska delägare släpps in. Norges Hydro och Statoil som tidigare setts som favoriter känner sig besvikna. Tvivel har framförts om Gazproms förmåga att utvinna gasen i hårt klimat och på 300 meters djup, och på finansieringen.
Kanske är detta bara ett kapitel i en berättelse som ännu saknar slut. Men Gazprom är på hugget, hör sig för om pengar i Tyskland, som sedan länge haft energisamarbete som en hörnsten i relationen med Moskva.
Gazprom vet vad som gäller inom Public Relations. Samtidigt som president Vladimir Putin var i Dresden för ännu en träff med förbundskansler Angela Merkel, kristdemokrat, ordnade hennes företrädare socialdemokraten Gerhard Schröder ett femårigt avtal om Gazprom-stöd på motsvarande en miljard kronor till ett fotbollslag i Gelsenkirchen.
Schröder blev efter sin avgång i fjol chef för ett dotterföretag till Gazprom som vill dra en naturgasledning på Östersjöns botten, från Viborg vid Finska viken förbi Gotland till Tyskland. Merkel, vars möte med Putin i massmedierna dominerades av mordet på Anna Politkovskaja, är för denna ledning.
Nu sägs att även gas från Sjtokmanfältet skall föras ned i Europa via Östersjöledningen, och inte säljas till USA.
Amerikanerna hade gärna köpt gasen, och Gazprom vill gärna få insteg på USA-marknaden. Men politiken tar över. Kreml använder Gazprom, kallad Kremls ekonomiska arm, för att markera sitt missnöje med att USA vägrar släppa in Ryssland i Världshandelsorganisationen WTO, med de fördelar ett medlemskap skulle medföra.
USA sa senast nej i samband med G8-mötet i S:t Petersburg i somras. Högst på dagordningen stod då global energisäkerhet, och Ryssland, som nu överträffar Saudiarabien som världens största oljeproducent, har förvisso en del att bidra med. Kruxet är att Kreml samtidigt befinner sig mitt uppe i en motsvarighet till Karl XI:s svenska reduktion, när kungamakten/staten återtog egendom som förlänats av företrädarna. I väst saknas den respekt Kreml begär för hur detta går till.
Den ryska staten var svag under 1990-talet. Detta utnyttjade företagsamma personer, när statlig egendom privatiserades. Ryssland drabbades av rövarbaroner, men fick också en rad unga och driftiga storföretagare. Under Putin har dessa "oligarker" (oligarki betyder fåtalsvälde) tyglats av Kreml. Ett exempel statuerades med den olydige Michail Chodorkovskij. Han dömdes till fängelse, hans energijätte Yukos krossades.
På 90-talet ingick ryska staten avtal med ett antal utländska företag om exploatering av olja och gas. Nu är ryska staten starkare. Man vill ha bättre avtal, och ägarmakt, från projekt på ön Sachalin (Shell och Exxon) norr om Japan via gasfältet Kovytka (BP) väster om Bajkalsjön i södra Sibirien till Kharyagafältet (Total) västerut vid Ishavet.
Den brittiska tidskriften The Economist konstaterar att visst kan Kreml och ryssarna reta sig på gamla avtal som en gång såg bra ut men nu uppfattas som oförmånliga. Avtal kan omförhandlas. Men Economist tycker att ryssarna hotar. Yukos krossades genom en selektiv användning av skattelagstiftningen. Nu har Kreml plötsligt upptäckt att utlänningarna på Sachalin bryter mot miljölagstiftningen.
Väst vill väldigt gärna få tillgång till rysk energi. Men parterna har ännu inte kommit fram till en gemensam bas för ett gott samarbete. Tyskland och, i bantamvikt, Finland är länder som i väst tagit på sig uppgiften att bryta upp misstrons onda cirkel genom att tänka både positivt och realistiskt om rysk politik och rysk energi. (SNB)
UTRIKES
Bo Ture Larsson