DEBATT: Så lärde jag mig att älska äpplen

I dag ska jag berätta om mina pomologiska böjelser.
Visst låter det häftigt?
Tyvärr betyder det bara att jag är väldigt förtjust i äpplen. En frukt som jag aktar mycket högt. En aktning som grundlades i mycket unga år.
Jag minns faktiskt exakt när aktningen grundlades. Det var i Vänersborg där grannens pojk, Sven-Olof, och jag skulle leka sotare och skar oss ett par fina viskor. Dessvärre skar vi dem från mina föräldrars nyplanterade äppelträd på villatomten.
Den dagen lärde jag mig att äpplen och äppelträd är värda all aktning.

Några år senare i livet kunde jag, då i Gamleby, skörda frukterna av denna aktning. I Gamleby fanns Tjust Frukt, som bland annat gjorde marmelad och must, och en bra sidoinkomst för de flesta villaägare var att sälja äpplen till fabriken. Därför finns ett absolut överflöd av äpplen och äpplesorter i byn.
Som, i det fallet, en mycket läraktig gosse mumsade jag mig igenom en stor del av Gamlebys trädgårdar och lärde mig uppskatta en mängd olika sorters äpplen.

Säsongen började tidigt i Olga Petterssons trädgård där det växte ljuvliga Hampus. Små, små äpplen som bara var goda några veckor så det gällde att passa på. Samtidigt hade Wrångbergs Transparente blanche mognat och också av dem fick vi äta så mycket vi orkade.
Om ni händelsevis skulle passera parkeringen till Hagnäsgården i Gamleby så stanna till och skänk en aktande tanke till det Oranie-träd som en gång stod mitt på nuvarande asfaltsplanen. Där passerade jag väldigt ofta under ett par höstveckor. Jag vet också var det växte fantastiska Åkerö, röda Astrakaner, James Grieve, Cox Orange (som vi kallade bananäpplen) och Ribston, det sena äpplet med så strävt skal att man rös i hela kroppen vid fösta tuggan.

Hos tant Sigrid Glantz vid stationen fick familjen plocka Signe Tillisch med det feta väldoftande skalet och hos moster Lisa var det rödrandiga Gravensteiner. Jag minns att bara pappa var betrodd med äppelplockaren och att vi varsamt fick linda in varje äpple för sig i papper och försiktigt lägga dem i lådor.
Vilket slöseri med tid och kraft, tyckte jag som föredrar äpplen direkt från träden. Det ska vara spänst, syra och mycket fruktsaft i ett gott äpple.

En enda sort begrep jag mig inte på. Det var Boiken som också växte i tant Olgas trädgård. Ett stenhårt äpple som aldrig blev ätbart. Det gick knappt att skära sönder ett Boiken. Långt senare förstod jag att det äpplet mognade extremt sent (så länge kunde vi nog aldrig vänta) och lämpade sig allra bäst för must eller cider.
När man tänker på vilken skatt av alla härliga äpplesorter som finns runt omkring oss är det för sorgligt att man så sällan får tillfälle att smaka. Man har ju blivit ovig med åren och så säljs väldigt få svenska sorter. Men hemma är Cox Pomona som allra bäst just nu och snart mognar grannens saftiga Filippa...

Debatt: Så lärde jag mig att älska äpplen