Säker kärnkraft för vem?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har tidigare på Ordet fritt nämnt några konkreta fall där det förekommer problem med säkerhet för hälsa, våld och kulturella konflikter kring uranbrytning.
Vid Ursprungsbefolkningarnas världstoppmöte om uran som hölls i Window Rock i Arizona i december 2006 vittnade människor från många länder om den påverkan uranbrytningen kan betyda. Sjukdomar, hot om våld och en kulturell nedbrytning är en verklighet som beskrevs.
Genom att bryta vårt eget uran skulle vi i Sverige själva tvingas arbeta med de etiska problem som är förknippade med att folk som varit utsatta för historiens hårda nypor återigen "bor i vägen". Och kan man bryta uran i Sverige på ett för oss själva miljömässigt godtagbart sätt och hur ska man få oss medborgare att acceptera detta? Har vi ens rätt att säga nej?
Det behövs ökad kunskap om hur människor som lever på de platser där vi tar det bränsle som vi använder i den "svenska" kärnkraften påverkas. Med någon form av ursprungsmärkning av det uran som importeras till Sverige skulle det ju kunna spåras för att se var ifrån det kommit och under vilka förhållanden (avseende miljö, hälsa, juridiska och ekonomiska påtryckningar, våld, mänskliga rättigheter etcetera) det tagits ur marken.
JOAKIM MÅHAMMAR
miljöpartist, Gamleby
Svar:
Lika lite som annan gruvdrift är uranbrytning oproblematisk. Vi har alla ett ansvar för att göra brytningen så säker som möjligt, var den än sker.
Beträffande exploatering av de svenska uranfyndigheter, som finns främst i Västergötland, Östergötland och Lappland, är det en fråga som diskuterats sedan 70-talet utan att beslut har fattats.
Det är rimligt att undersöka möjligheterna att bryta detta uran på ett säkert och effektivt sätt.
LEDARREDAKTIONEN
BREV TILL LEDARSIDAN