Satiren smeker inte medhårs
Muslimsk bestörtning. Jyllands-Postens publicering av satiriska teckningar av profeten Muhammed väckte en våg av vrede över den islamska världen.Foto: SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mordhot mot publicister och tecknare, islamistiska attacker mot företrädare för länder som hålls ansvariga, ockupationer av EU-kontor i Mellanöstern och bojkott av europeiska varor och produkter. Det hör inte precis till det finkalibriga artilleriet.
Man kan tycka vad man vill om Jyllands-Postens - och därefter en rad andra mediers - så uppenbart provocerande publicering av teckningarna. Men det sämsta inblandade aktörer och politiskt ledarskap i det civiliserade Europa kan göra är att vika sig för kraven på reträtter.
Det finns inga fenomen som är för heliga för att göra till satirens måltavla. Inte konungar och presidenter, inte den kristna prästen eller den judiska rabbinen, inte ayathollan av Iran eller stormuftin av Saudiarabien, inte Kristus eller Mohammed, inte ens Gud Fader själv. De får alla tåla att karikeras och raljeras och drivas med.
Deras efterföljare gör bäst i att lära sig inse det, oavsett vad skrifter och lärosatser befaller. Tryckfrihet och yttrandefrihet tar över. Som i Danmark och varje annan anständig demokrati.
Att många tar illa vid sig av detta, förvånar inte. Tvärtom ligger det i satirens natur att inte bara locka fram löjet och skrattet. Om den inte också utmanade, om den inte förargade och väckte anstöt vore den ingen satir. Den låter oss se att verkligheten är mer komplex än blott den tilltalande bild vi gärna gör oss.
Sedan kan man beklaga att all satir inte är lika kvicktänkt och subtil. Den kan också vara grovkornig och klumpig, men den behöver inte bli irrelevant för det.
Kanske hör de förargelseväckande nidbilderna av Profeten till det senare slaget. Men det finns för den skull inget skäl i världen att be om ursäkt för dem. Jyllands-Postens eller andra tidningars chefer har inga skäl att göra det och framför allt har inga politiska ledare det. Lika lite som Salman Rushdie hade anledning att be om ursäkt för sina Satansverser, trots den fatwa som islamska ledare utslungade mot honom. Och vem föreställer sig att Monty Python-gänget någonsin skulle ha snuddat vid tanken att be om ursäkt för Life of Bryan?
Islamologprofessorn Jan Hjärpe i Lund har de senaste dagar velat förklara de häftiga reaktionerna i den islamska världen med den vanlige, enkle muslimens bestörtning och frustration över att Muhammed inte bara avbildas, utan dessutom förlöjligas och förnedras.
Det kan vara begripligt att människor, som inte vet av annat än att leva under prästerskapets piska och för vilka yttrandefriheten är ett helt främmande värde, väcks till vrede inför den sortens manifestationer av den fria världen. Men det politiska ledarskapet i deras länder borde veta bättre än att hetsa och uppvigla, och muslimska samfundsledare i Danmark borde veta bättre än att dra till Saudiarabien, bland annat, för att få i gång protester mot de danska skändligheterna. De borde rimligen ha någon susning om vilka regler och samhällsmönster som råder i deras nordiska hemland.
Men avsikterna i en del av dessa mer eller mindre aktivistiska ledarskikt och kretsar är gissningsvis mindre ädla än att enbart ta Muhammed och religionen i försvar. Det är väl vid det här laget uppenbart.
Det som nu sker i kölvattnet av publiceringen av de förhatliga teckningarna är oroväckande, milt sagt. Ett tydligare och fastare agerande från den danske statsministerns sida redan från början kunde kanske ha mildrat förloppet. Men det var inte lätt att veta. Och det är så dags nu.