"Till skillnad från Johannes Regell törs vi sverigedemokrater stå även för tuffa beslut, som ibland känns kärva. Men som långsiktigt är nödvändiga". Så avslutar Sverigedemokraterna sitt inlägg i VT den 13 februari. Med citatet erkänner SD att de i praktiken står för exakt samma politik som Harald Hjalmarsson (M) vad gäller kommunens välfärdsområden, detta i tydliga ordalag.
Det verkar som att det endast finns två skillnader mellan dem och Hjalmarssons övriga medskyldiga. Medan Hjalmarsson nöjer sig med att göra livet svårare för våra gamla och handikappade samt beröva hela ungdomsgenerationer förutsättningar att klara sig i livet, vill SD dessutom trampa på människor från andra länder än Sverige. En annan skillnad tycks vara att SD stolt erkänner detta medan Hjalmarsson gömmer sig bakom tjänstemän eller andra politiker.
"12-14 miljoner kronor!" upprepar de likt papegojor samtidigt som vem som helst kan fatta att pengar som betalas ut i socialbidrag ingår i den ekonomiska cirkulationen och håller igång butiker precis som alla andra pengar. Därför kan inte socialbidrag till invandrare förklara eller lösa kommunens ekonomiska problem. Socialbidragen uppgår förövrigt inte till mer än 0,4 procent av Sveriges BNP. Då detta ter sig synnerligen svårbegripligt för Sverigedemokraterna kan vi förklara hur det ligger till och var lösningen står att finna, ännu en gång.
Att vi kräver att staten måste skicka mer pengar till kommunen är inte konstigt. Sedan 1990 har kommunerna i Sverige fått fler uppgifter, hela skolan till exempel. Samtidigt har statsbidragen sänkts i relation till ökade utgifter för löner och övriga kostnader. I klarspråk är detta inget annat än kommunal anorexi.
SD står tillsammans med Hjalmarsson för att beröva kommunens välfärdsområden 80 miljoner kronor. Om de kallar detta för att spara, kan man undra när våra unga, barn, gamla och handikappade skall få tillbaka dessa pengar?
Skolan borde staten ta över helt, tills detta skett måste mer pengar tillföras. Hela generationer offras annars, så enkelt är det. Både kommunaliseringen av skolan (1989) och införandet av kommunernas balanskrav (2000) var "reformer" av först skolminister sedan finansminister och slutligen statsminister Göran Persson. Utan tvekan vår tids största nedskärningspolitiker.
Regeringen Reinfeldt betalar av på en statsskuld vi i praktiken inte har. Vi socialister menar att vi kan minska på den amorteringstakten, fortfarande betala av på vår statsskuld vi i praktiken inte har och samtidigt investera i en välfärd värdig inte bara Västerviks medborgare utan alla Sveriges medborgare, oavsett var de eller deras föräldrar råkar vara födda.
Denna politik ställer den socialistiska arbetarrörelsen mot Hjalmarssons och de "socialkonservativa" nationalisternas välfärdsslakt. Vad som är "socialt" i SD:s kraxande framstår dock som en gåta.