Kärnan i asylinvandringen har svårt att tränga igenom: Sverige kan inte sätta ett tak för antalet asylsökande. Vi har ett juridiskt ansvar att ta emot. Inget land i Europa skickar tillbaka syrier. Flyktingar och skyddsbehövande har laglig rätt att söka asyl och få asyl. Det kan komma bortemot en halv miljon människor de närmsta åren. Anstormningen gör att de som kommer idag får tid för utredningssamtal först efter midsommar nästa år.
Inför en ofrånkomlig verklighet är det lika bra att vi öppnar våra hjärtan och agerar i vetskapen om att det måste gå. Det är inte humanitärt, det är inte ädelt, det är bara så det är. Det innebär att vi ställer in oss på kaotiska förhållanden på vårdcentraler, på tandläkarmottagningar, i utbildningssystemet. Vi behöver cirka 80 000 kommunplatser för nästa år, och lika många till för året därpå, och året efter det, och kan hoppas på att krigen är över om fem år.
Men kriser kan vara möjligheter. Det positiva är att vi kommer att befinna oss i en sorts beredskapsläge. Kan vi under trycket av nödvändigheten råda bot på insider-outsider-problematiken på arbetsmarknaden? Kan vi få bättre snurr på bostadsmarknaden? Kan vi utvidga etableringsrätten för vård- och omsorgsföretag i stället för att strypa dem? Kan vi utvidga ROT och RUT? Kan vi införa lokala tjänstecentraler för daglönare och enkla arbeten? Facket kan inte tillåtas ställa sig i vägen. Alla måste ju försörja sig och bidra efter bästa förmåga. Ska vi få minskade sysselsättningsgap mellan utlandsfödda och svenskfödda går vägen via minskad facklig makt och ökad inkomstspridning.
Hittills har Sverige inte bedrivit någon signalpolitik för att minska inflödet av människor som inte har asylskäl. Anhöriginvandringen bör exempelvis behandlas med större urskillning. Elisabeth Svantesson (M) har lagt fram en motion om försörjningskrav (2014/15:2640). Barnfamiljer ska kunna återförenas eftersom syftet är just familjeåterförening, inte att ge skydd; för skyddsbehövande har vi asylsystemet. Därför bör det vara anknytningspersonens ansvar att sörja för sina anhöriga och ge dem ett hem.
Men barnfamiljerna är bara cirka 10 000 av totalt 40 000 anhöriginvandrare (2013). Bortemot hälften är nya relationer (Fores) vilket kan sägas vara en omskrivning för fri lejd in i landet. Då är signalerna ännu viktigare: den som vill ta hit en blivande make eller maka har ansvar för boende och försörjning från start.
Upp till 72 procent av syrierna som kommer hit saknar pass (Magasinet Neo). Vid gränsen mellan Syrien och Turkiet är kravet stenhårt: utan pass ingen inpassering. Då finns passet. (SR 2/12). Vi kan signalera att vi bara ger tidsbegränsade uppehållstillstånd (TUT) till dem som inte har pass som styrker deras identitet. Alla ”syrier” är nämligen inte syrier enligt utredare på Migrationsverket som nu tvingas göra omfattande utredningar om hemvist och medborgarskap.
En mera realistisk integrationspolitik börjar med att låta den rätte komma in.