Cancersjukvården i norra länsdelen går in i en osäker period, i och med att den ende onkologen går i pension. Rekrytering av efterträdare pågår.
Hela situationen känns mycket olustig. Det finns få sjukdomar som är förknippade med så mycket oro och ångest hos patienter och anhöriga som just cancer. Öppna jämförelser mellan de olika landstingen i Sverige visar att vi släpar efter i Kalmar län. Resultaten förbättras, väntetiderna minskar successivt, men samtidigt görs motsvarande förbättringar även i andra delar av landet, så Kalmar län behåller sin position i nedre delen av skalan för flera diagnoser.
Att i detta läge drabbas av att en viktig medarbetare trappar ned sin verksamhet gynnar knappast situationen. Har då denne specialists födelseår varit hemligstämplat? Varför har inte Lena Segerberg (S), som är det landstingsråd som ansvarar för länets hälso- och sjukvård, i god tid tagit ansvar för att onkologikompetensen breddats, så att någon yngre kollega stått redo att ta över den dag den erfarne läkaren går i pension?
Nu uppstår i stället läget att en redan orolig patient möts av personal som uttrycker lika stor oro och med tårar i ögonen undrar hur det ska bli framöver.
Detta är inte ansvarsfullt, Lena Segerberg!
Enligt statistik från landstingets personalenhet kan man se hur ett stort antal specialistläkare, specialistsjuksköterskor och biomedicinska analytiker de närmaste åren kommer att gå i pension. Jag trodde i min naivitet att denna statistik låg till grund för långsiktig och strategisk planering, för att i god tid se om sitt hus för landstingets personalbehov för rekrytering eller internutbildning. Exemplet med onkologen i Västervik visar att så uppenbarligen inte varit fallet. Landstinget i Kalmar län behöver en ny ledning, som tar sitt ansvar. För patienters och anhörigas skull, men också för personalens.