Silvio Berlusconi som oppositionell
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är det nyvalda parlamentet som utser presidenten, vilken i sin tur utnämner den premiärministern. Presidentens makt är vanligen politiskt begränsad och är mer en hedersbetygelse.
Men det är presidenten som styr över den process som leder fram till en ny premiärminister. Giulio Amato, tidigare premiärminister, anses ligga bra till, men det är den tänkte regeringsbildaren Romano Prodis tillträde som är det intressanta. Först när han formellt har blivit utsedd kan det bli dags att presentera övriga ministrar i den nya italienska regeringen.
Det italienska valet blev jämnare än många kunde tro och det var först efter ett utslag i Högsta Domstolen som det stod klart för Silvio Berlusconi att det inte längre gick att klamra sig fast vid makten.
Men Prodi kan inte vara säker på att bli lika långlivad som sin företrädare. Berlusconi satt hela mandatperioden ut, något unik i italiensk politisk historia. Prodis majoritet är lövtunn och han leder inte något parti, utan utsågs som vänsterkoalitionens kandidat i ett USA-liknande primärval i höstas.
De tre partier som utgör regeringsunderlaget är vänsterdemokraterna (Democratici di Sinistra) tillsammans med tusenskönan (La Margherita) och de reformerade kommunisterna i Rifondazione Communista. Så länge de bara var emot Berlusconi gick samarbetet någorlunda, även om inga gemensamma politiska plattformar lades fast före valet. Var och en gick till val på sitt program. Det är först nu som kompromissande måste ske. Och det är nu problemen uppdagas.
Förra året hade Italien nolltillväxt, enligt de senaste siffrorna. Budgetunderskottet är större än det tillåtna inom euro-zonen och handelsbalans och ungdomsarbetslöshet visar dystra siffror. Även hushållens skuldsättning ökar, så det finns ingen större framtidstro vare sig i den offentliga sektorn eller i den privata.
För de kollegor i Europa som om en månad är Prodis, är Italien ett ekonomiskt problem som kan smitta av sig. Låg tillväxt, allmänt missnöje och bräcklig politisk ledning sänker hela euro-områdets ekonomiska styrka. Att det blev regimskifte med så knapp marginal, leder inte heller till att den politiska reformviljan kan tänkas bli särskilt stark framöver. Det krävs en bred folklig majoritet för att stora reformer ska kunna genomföras.
Tyskland och Frankrike är två stora länder som redan utmanat den ekonomiska stabilitet som krävts för att eurons värde ska bibehållas och förtroendet för en ansvarsfull ekonomisk politik finnas kvar. I båda dessa länder har reformer skett under galgen, i Tysklands fall genom en stor koalition mellan de tidigare ärkefienderna.
Det italienska exemplet uppvisar inte bara en bräcklig koalition där tre partier har vetorätt innan en varje kompromiss uppnåtts. Med minst möjliga majoritet blir det också utrymme för politiska vildar att kasta av sig den partibeteckning de gick till val på, för att på så vis kunna förhandla sig till fördelar av olika slag. Det kan vara regionala insatser eller personliga belöningar som hägrar. För en Berlusconi med bibehållen fantasi finns otaliga möjligheter att sätta käppar i hjulet för Prodi och hans regeringskamrater.
Berlusconi har redan sagt sig vilja sitta kvar som oppositionsledare i parlamentet och där bedriva "ett rigoröst oppositionsarbete".
För Romano Prodi är det en svår tid som väntar. För Berlusconi blir det också en ovan roll att ikläda sig. Fortare än någon anar det, kan rollerna återigen bli ombytta. (SNB)
Utrikeskrönika