Finlands sak är vår lyder den berömda parollen för svenska frivilligkåren under Vinterkriget 1939-40. Ett exempel bland otaliga andra då skandinaver gått i god för varandra. Hösten 1940, föreslogs en union mellan Sverige och Finland. Något som aldrig kom att levandegöras. Bland annat på grund av påtryckningar från Stalin och Hitler. Vid sidan om kalla krigets förslag till försvarsförbund, är det senaste gången man på allvar talat om Skandinavien som något mer än stora ord och trevlig grannsämja. I denna sämja samlades Nordiska Rådet i Helsingsfors i början av november. Då kom man bland annat fram till att rådet just ska arbeta för ett stärkt försvarssamarbete. Men trots att krig känns fjärran, är tiden mer mogen för Skandinavien än vad som tidigare varit möjligt.
Drömmen om Skandinavien är långt ifrån något nytt påfund. Det har gjorts många försök genom allt från Kalmarunionen till studentmötenas "punschskandinavism" och personalunionen med Norge. Strävanden som alla gått i kras på grund av chauvinism och självständighetsrörelser. Kalmarunionen kreverade när Danmark fick för oproportionerligt inflytande, punschskandinavismens somnade in när Sverige inte bistod Danmark under de preussiska krigen på 1860-talet och svensk dominans gav näring åt den norska självständighetslågan, vilket fick unionen att upplösas 1905. Då påstod man att drömmen om Skandinavien hade slocknat för all framtid-inget hade kunnat vara mer fel.
Vi befinner oss i tider av stora politiska vägval. Den globaliserade världen kräver politisk slagkraft som långt ifrån alla nationer äger samtidigt som allt fler lyfter nationalstaten som en garant för demokrati och sammanhållning. Därför står vi inför ett val: Antingen omfamnar vi den utveckling som sker på kontinenten och blir en del av ett europeiskt statsbygge-eller så går vi vår egen väg. Men denna väg behöver inte innebära den aggressiva nationalismens isolationism. Det är varken fruktbart eller önskvärt. Och nog måste man erkänna att den som vill värna om det svenska, måste söka bundsförvanter bortom rikets gränser.
Det är vid detta vägskäl som drömmen om Skandinavien vaknar till liv.
Men en skandinavism av i dag skulle bygga på allt annat än militära stormaktsambitioner. Snarare på att Skandinavien som politisk enhet, skulle utgöra den perfekta balansen mellan nationalstatens meningsskapande sammanhang och den globaliserade världens krav på politisk slagkraft.
För det första skulle Skandinavismen vara en väg för att trygga och utveckla den nordiska modell som enligt allsköns institut gjort Skandinavien till den bästa av världar, för någon vecka sedan krönt av brittiska Legatum Institute. Våra länder delar såväl kulturella som politiska och historiska band som skapar gemensamma sammanhang. Och därmed goda förutsättningar för fruktbara samarbeten. Detta på ett sätt som aldrig kommer vara möjligt i ett samarbete som det europeiska, där rösterna är så skilda att resultaten alltför ofta blir enfaldiga kompromisser som knappt förmår tillfredsställa någon part utanför kommissionen.
För det andra har skandinavismen ett stöd som den Europeiska Unionen bara kan drömma om. Nära åttio procent av skandinaverna stödjer ett fördjupat nordiskt samarbete och detta i en tid då skandinavismen inte ens finns med på den dagspolitiska agendan.
För det tredje är det en politisk ambition som inte känner några partigränser. Såväl höger som vänster skulle kunna acceptera en sådan väg för framtiden. Dessutom skulle det vara just ett sådant projekt man ofta hävdar att vår tids politik saknar.
Men hur ska man då förhålla sig till historiens exempel? De har trots allt visat att skandinaviska samarbeten inte alltid varit så framgångsrika. Jo, möjligen det att en skandinavisk union måste bygga på jämlikhet mellan dess länder. Det är trots allt när dansk eller svensk övermakt gjort sig påmind som saker och ting kommit i gungning. Och det är först i våra tidevarv som ett jämbördigt samarbete blivit möjligt. Det vill säga att verkligen verka för brödrafolkens väl.
En skandinavisk union betyder inte heller att man vänder kontinenten ryggen. Tvärt om bör man på alla vis engagera sig för ett europeiskt samarbete för fri rörlighet som värnar fred och välfärd, det vill säga EU:s ursprungliga syfte. Resten kan man lämna därhän. Det är trots allt då man värnar om det fria Europa och säkrar det myller av mångfald som utgör det europeiska.
Det som sagts ovan och bra mycket mer, gör vår tid mer mogen för Skandinavien än vad som tidigare varit möjligt. Det är den väg som skulle förena den nya världens krav på politisk slagkraft, med den gamla världens meningsskapande sammanhang. Därför är Skandinaviens tid nu. Och Skandinavismens sak, är och förblir, vår.