Skattestatens moraliska bankrutt
Skattestaten ur spår. Med räder mot frisörer och krogar angriper Skatteverket symptomen snarare än orsakerna till problemen. Foto: Jurek Holzer/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Samtidigt förvarnar Skatteverket om att det ligger i startgroparna för att börja tillämpa en ny lag, som syftar till att dra in ännu mera pengar till staten.
Det är svartjobben som står i fokus för kampen igen. Och medlet från statens sida är, som vanligt, att införa en ny lag för att komma till rätta med det utpekade problemet. Vilket inte kommer att ske den här gången heller.
Den nya lagen riktar sig särskilt mot restaurang- och frisörföretagare. Branscher där svartarbetet anses florera som allra ymnigast.
Företagarna kommer från årsskiftet vara tvungna att kunna visa upp detaljerade register över den personalen som är i tjänst, när fogdarna kommer på besök. Och besöka företagare, det skall fogdarna göra. Skatteverkets ålägger sig betinget att göra kontroller hos 80 procent av företagen i de utpekade branscherna. Det innebär 26 000 arbetsplatser, där myndigheten skall göra id-kontroller och stämma av dessa mot personalliggaren. Felaktigheter eller obefintlig redovisning bötfälls med minst 10 000 kronor.
Om man nu kan göra livet surt för småföretagare, varför avstå?
En konstruktiv uppgift kunde statens skatteindrivare förelagts om de fått uppgiften att besöka de 26 000 arbetsplatserna, för att ta reda orsakerna till att man väljer att anställa och arbeta svart.
En god gissning är de skulle mötas av svaret, att det är för dyrt och riskabelt att anställa och att man tjänar för lite, efter skatt, på att arbeta vitt. Svårare än så är det inte.
Skatteverkets lösning är som att ta en huvudvärkstablett i stället för att ta av kepsen som klämmer åt för hårt. Aktionen börjar helt enkelt i fel ände. Men behöver inte försvara olagligt svartarbete, för att konstatera att Maktstaten i vanlig ordning angriper symptomen i stället för att försöka göra något åt själva sjukan. De motsträviga skall fås att foga sig genom att tumskruvarna dras åt ännu hårdare.
Det skall inte uteslutas att Skatteverkets byråkratiska lösning på kort sikt leder till minskat svartarbete. Men lika sannolikt är att staten också slår ut vita jobb och företag, utan att den svarta marknaden för den skull utraderas. Det kommer aldrig att ske med repressiva metoder. En säkrare prognos är att problemen i grund och botten tvärtom förvärras. Den enda gångbara lösningen är att det blir rimligt lönsamt att arbeta vitt.
Så länge staten tillämpar skatter över stöldgränsen och så länge det finns fog för uppfattningen att skattepengarna används till fel saker kommer motståndet mot att betala in till systemet att vara fortsatt obrutet.
Skattebetalarnas Förening har med den nylanserade filmen "1 200 miljarder" visat på flera exempel där indrivna skattepengar, försiktigt uttryckt, missbrukas och där välfärdsstatens byråkratiska bunkrar formligen slukar pengar. Men det räcker med att titta på den kommunala vardagen för att få exempel på att skattemedlen kan användas effektivare - och, följaktligen, att det finns alla goda skäl i världen för filmens mål: att sänka skatten.
Sist och slutligen är beskattningen av medborgarna en fråga om rätt och orätt, moral och omoral. Inkomsttagaren har rätt till sin inkomst, och den svenska Skattestaten har gjort moralisk bankrutt.
Det är den djupare innebörden av Skatteverkets aviserade razzior mot småföretagen.