Skolan behöver en litteraturlista
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag är för någon typ av litteraturlista i skolan, även om jag har svårt att förstå hur vi ska kunna intressera svenska skolungdomar för att läsa Almqvists "Det går an" eller Esaias Tegnérs "Frithiofs saga", ett tidigare svenskt nationalepos.
Vid en stipendievistelse 2005 på Skandinaviska Föreningen i Rom kunde jag förvånat och inte utan en viss sorg konstatera att den svenska föreståndaren där inte kunde identifiera ovanstående två författare på den målning respektive skulptur av dem som fanns där. Föreståndaren informerade mig om att de tidigare svenska stipendiaterna inte heller hade kunnat hjälpa henne med detta. Och detta på en internationell kulturell förening med anor från 1800-talet, dit endast aktiva företrädare för kulturen kommer, utvalda av sina respektive konstnärsförbund. Har vi då helt tappat kunskapen om vår svenska kulturhistoria? Nej, men den verkar ligga nedgrävd under djupa lager av jord.
Jag menar att vi alltför länge haft en debatt och en hegemoni i samhället som ofta har bedömt ett kulturalster eller en kulturpersonlighet inte efter kunskaper, kvalitet och seriositet i den konstnärliga strävan utan efter klasskampskriterier.
Journalistkåren, som i synnerhet inom kultursfären består av personer med klar vänsterprofil, har valt ut vad som ska lyftas fram, recenseras och kommenteras, kort sagt synliggöras. Det som inte passar i den egna idealistiska modellen negligeras eller kritiseras.
Skolan borde ge barnen intresse och smak för god litteratur! Det verkar dåligt med den saken att döma av de böcker som nu förefaller populära. Bonniers saluför i sin senaste bokklubbskatalog inte mindre än tre av de erotiska "klassiker" som får dagens herrtidningar att framstå som oförarglig barnkammarlitteratur. Det rör sig om den starkt kvinnoförnedrande och sadomasochistiska romanen med titeln "Berättelsen om O", vidare markis de Sades "Filosofin i sängkammaren" och slutligen Georges Batailles "Ögats historia", utkommen 1928 under pseudonym. Med den andra handen bjuder Bonniers bokklubb ut både fiktion och biografiska böcker med temat våldtäkt och sexuell förnedring. Detta i en tid då vi bevittnar sådana tragedier som trafficing och den utbredda prostitutionen.
Marknaden översvämmas av deckare, kanske behöver folk verklighetsflykt? Vidare är det unika dokusåpastjärnan som ger ut bok, böcker om bantning, mat, heminredning och så den grå och sorgliga socialrealismen, påbjuden i Sovjet och insmugen här bakvägen.
Ska inte stor litteratur bland annat vara ett hjälpmedel att lyfta människan över den grå vardagen, den egna begränsningen och allt det prosaiska som vi alla simmar i, inte minst genom den ofta negativa rapportering som kommer till oss genom media? Tänker på poeten Rainer Maria Rilke som använde nästan ett helt liv på att mogna konstnärligt för att skapa sina odödliga Duinoelegier och som ända in i det sista filade på sitt konstnärliga instrument för att åstadkomma sitt yttersta. Dessa elegier återfanns i Dag Hammarskjölds portfölj bredvid den döda kroppen efter hans sista ödesdigra flygresa. Dag Hammarskjölds egen bok "Vägmärken" visar för övrigt att han funnit det angeläget att ta del av världslitteraturen för att växa som människa.
Stor konst ska inspirera till självkännedom, självrannsakan och en vilja till lyftning upp över våra trivialiteter och inte minst göra oss till människor med förståelse för vårt förflutna. Ett historie- och rotlöst folk är lätt att manipulera och styra och genom den kulturpolitik som nu förts riskerar vi att bereda vägen för odemokratiska krafter.
Sverige behöver inte endast en ny litterär kanon, den kära gamla moder Svea behöver en skola som kan visa vägen för sina telningar i kärlek, av ansvar för deras framtid.
DEBATT
Mirjam Tapper är kulturvetare och författare.