Skolan en framtidsfråga för Västerviks kommun
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För Tjustbygden är det enligt min uppfattning av avgörande betydelse att inte återgå till den reaktionära inställning som utvecklades under 1990-talet hos de då politiskt och administrativt ansvariga. Sättet att kommunalt förstärka den statliga kontrollen av verksamheten, att inte bara slå vakt om sin egen makt över skolan utan även utveckla den, måste som jag ser det även i fortsättningen kraftigt slås tillbaka för att ge den lokala verksamheten ökade befogenheter i den dagliga, ofta arbetsamma verkligheten.
De tidigare verkligt reaktionära argumenten för att slå sönder en samordnad verksamhet förskola-skola var av enbart administrativ art - olika regler gällde för ekonomisk resurstilldelning av verksamheten. Det blev enklare för administrationen om de olika skolformerna hölls isär. Genom nuvarande kommunalrådet Harald Hjalmarssons fasta agerande med starkt stöd av främst kommunpartiet vdm kunde dåvarande majoritetens destruktiva planer stoppas.
Det är ju i den dagliga verksamheten som en pedagogisk utveckling sker. Uppgiften är såväl politiskt som administrativt att på olika sätt stödja den lokal kompetensutveckling i enlighet med skollagens intentioner och dess övergripande mål för verksamheten - att genom kunskaper och färdigheter och i samverkan med hemmen stimulera en harmonisk och demokratisk utveckling av barn och ungdom till ansvarskännande och kunskapssökande människor och samhällsmedlemmar. Att utgå från barns och ungdomars rättmätiga krav på harmonisk utveckling och behov redan från fyraårsåldern är då en viktig förutsättning. Först härigenom kan skolan bli en verklig samhällsresurs som i första hand är till för barnen och ungdomarna samt deras lärare och föräldrar.
Tyvärr så lever en del av den kontrollerande och byråkratiska synen fortfarande kvar även hos flera av dagens kommunala politiker och den centrala administrationen men även hos en del rektorer, något som verkligen måste förändras. De lokala pedagogiska och administrativa resurserna behöver dessutom stärkas genom en minskning av den centrala administrationen. Det behövs därför en förnyelse även hos såväl politikerna som av den kommunala administrationen. Den pedagogiska kompetensen behöver genom kommunala insatser dessutom utvecklas och breddas hos i första hand rektorerna och den centrala förvaltningen. I jämförelse med övriga nordiska länder ligger Sverige långt efter på det pedagogiska området. Detta gäller flertalet av de pedagogiska forskarna liksom lärarutbildningen men även den statliga rektorsutbildningen.
En god förebild för ett verkligt kommunalt synsätt är kommunalrådet Harald Hjalmarsson som i första hand ser till kommunens bästa och inte ser uppgiften som kommunalråd som en språngbräda till riksdagen. Istället arbetar han helt över partigränserna, ett synsätt som tidigare kommunalråd ofta saknat med undantag för främst den nu avlidne Gösta Johnzon. Den nuvarande majoriteten måste under nästa mandatperiod dessutom helt frigöras från föregångarnas reaktionära arv. Först då kan den centrala administrationen i första hand bli ett verkligt stöd för den lokala verksamheten och inte som tidigare en förlängning av det statliga skolverkets kontrollbehov.
Ett utmärkt sätt att säkerställa en fortsatt positiv lokal utveckling av skolan och ge lokalt ansvariga ökad makt över den dagliga verksamheten är slutligen att ge det tvärpolitiska kommunpartiet vdm ännu starkare ställning i kommunfullmäktige än i dag.
DEBATT
Nils Westberg är före detta skoldirektör (1971-1992) och vdm-sympatisör.