Sluta förstöra boendet!
Förstör bostadsmarknaden. Boverkets chef Ines Uusmann och vård- och omsorgsministern Ylva Johansson är två exempel på hur politisk styrning förstör bostadsmarknaden för gammal som ung.foto: scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så borde det vara även när det gäller bostäder, men verkligheten är långt därifrån. Bostaden är omgärdad av politisk styrning, subventioner och skatter.
När Boverkets generaldirektör Ines Uusmann på DN:s debattsida (10 juli) varnar för att det byggs bostäder av fel storlek är det ett direkt utslag av den skevhet som finns på
bostadsmarknaden. Skulden ligger hos Uusmanns socialdemokratiska parti.
Ännu en påminnelse om bostadsmarknadens elände är beskedet från vård- och omsorgsministern Ylva Johansson att det är klart vilka som under tre års tid ska utreda och rapportera om bostäder för äldre. Tidigare i år beslöt regeringen att satsa pengar på bostäder åt äldre som inte längre kan bo kvar i det gamla hemmet. Många miljoner utlovades och Anita Gradin utsågs att leda en delegation av politiker, byggare, företrädare för pensionärsorganisationerna och experter på äldres behov.
Gruppen ska sitta i tre år och rapportera varje år.
Om vad?
När det ju inte precis är en nyhet att människor blir gamla och skröpliga, att de/vi blir allt fler samt att Sverige nationellt och kommunalt har lång erfarenhet av frågeställningen.
Men det verkar som om regeringen vill hitta ett sätt att dölja sitt misslyckande också på den här delen av bostadsmarkanden. Ylva Johansson anser nu att "kvarboendeprincipen" drivits för långt. Det är något kritiker länge påpekat, att människor kan bli som fångar i det egna hemmet därför att alternativ saknas.
Vi har gått från fattighus och åldersdomshem med stora sovsalar till högre standard och pensionärshem och servicehus, med hjälpen nära tillgänglig. Vi har långvård, sjukhem och känner till deras problem.
Men av orsaker som ingen tycks vilja eller kunna förklara har det som enligt Johansson kallas "mellanformer" av boende avvecklats, genom politiska beslut och på tvärs mot efterfrågan. Praktisk kunskap om äldres önskningar och behov har tillåts fara all världens väg. Och de som kan bygga bostäder har styrts i andra riktningar - också genom politiska beslut.
Tillåt oss därför att tvivla på det meningsfulla i regeringens politik för äldres boende.
Ty det är mindre politik och mer marknad som behövs.
Det har blivit värre de senaste tolv åren. Det kan inte vara rimligt att hyran för en nybyggd lägenhet till 65 procent består av skatt. Eller att bostadsköerna är så långa att handeln med svarta hyreskontrakt är lika vedertagen som att studenternas studiemedel till största delen måste finansiera överpriser för minimala studentrum.
Den borgerliga Alliansens förslag om att avskaffa fastighetsskatten är naturligtvis ett steg i rätt riktning. Avskaffad statlig fastighetsskatt är bra både för den som bor i en sjönära villa och för den som hyr i ett miljonprogramsområde. Fastighetsskatten drabbar ju alla.
Annat som snedvrider bostadsmarknaden är statens subventioner och närvaron av kommunala fastighetsbolag som frikopplas från marknadens krav, vilket kan stå kommuninvånarna dyrt.
Det finns människor med speciella problem i sitt boende, men de skall lösas med en väl fungerande socialpolitik.
Den stora utmaningen för den svenska bostadsmarknaden är att den behöver bli just det - en marknad, som inte styrs av subventioner och en snårskog av särregler. Dit är det lång väg kvar.