DEBATT: Smärtsam insikt om den egna förmågan

Det där härliga guldruset efter att Carolina Klüft tog guld i VM-sjukampen i Osaka sitter i ännu. Här hemma i Sverige jäser vi av stolthet över det blonda yrvädret från Växjö. Klüft lyckades dessutom sätta nytt Europarekord med 7 032 poäng. Vilken bedrift! Larissa Nikitinas gamla Europarekord från den 11 juni 1989 i ryska Bryank utraderades på ett ögonblick. Nikitina hade 7 007 poäng. Rekordet stod sig i 17 år innan Carolina Klüft dansade in och stal showen.
Någon gång i högstadiet bestämde jag mig för att göra karriär inom konståkning. De stora stjärnorna på isen vid den här tiden var Tonya Harding och Nancy Kerrigan. Trots tjurskallig träning, målmedvetenhet och muskelsträckningar blev det ingen Kerrigan eller Baiul av mig. Jag hade helt enkelt inte den talang och begåvning som krävs för att erövra världen på skridskor. Naturligtvis var det smärtsamt och lite snopet att lägga konståkningen "på is". Men trots att det sved blev det en viktig insikt. Andra gör det bättre helt enkelt. Det blev så småningom studier i statsvetenskap istället, vilket jag är väldigt glad för idag.

Svensk utbildningspolitik har länge baserats på en "förverkliga dig själv" mentalitet. Istället för att fråga vad arbetsmarknaden faktiskt kräver och är i behov av har individens behov och specifika önskemål stått i fokus. Under den socialdemokratiska eran sattes rekord i klåfingriga mål för utbildningspolitiken. Alla gymnasieelever skall ha högskolekompetens, 50 procent ska före 25 års ålder gå vidare till högskolan, kvotering skall tillämpas vid antagning och så vidare. Resultatet av denna politik ser vi i dag.
Många utbildningar dras med kvalitetsproblem eftersom motsvarande resurser aldrig sköts till. Trots att framtiden blivit något ljusare är arbetslöshet bland unga akademiker ännu ett problem. Samtidigt råder akut brist inom flera kategorier av kvalificerade yrkesarbetare. Så går det när man nedvärderar praktiska kunskaper i gymnasieutbildningen.

Givetvis måste lärosätenas ges frihet att utforma sin verksamhet. Men kurserna måste vara relevanta och hålla hög kvalitet. För hur lämpligt är det egentligen att våra skattepengar går till udda kurser som Formning i trä med eggverktyg, som ges vid Linköpings universitet eller en kurs i amning som Uppsala universitet erbjuder eller kurser i knyppling? Samtliga mål för utbildningspolitiken måste åtföljas av en plan för kring hur kunskaperna ska användas. Under Leif Pagrotskys tid som kulturminister avsattes åtskilliga miljoner på en helt ny treårig högskoleutbildning för dansare.
Av nyfikenhet surfade jag inpå på Arbetsförmedlingens hemsida för att ta reda på framtidsutsikterna för en dansare. Där står att läsa följande: Konkurrensen om jobben som dansare är hård och arbetslösheten är stor inom gruppen. Att som dansare skapa en plats i arbetslivet beror väldigt mycket på din egen drivkraft, talang och skicklighet. Arbetsmarknaden för dansare är liten, konkurrensen om jobben är hård och arbetslösheten hög.

Var finns logiken i detta handlande? Det Pagrotsky och hans kompisar ägnade sig åt var att använda antalet högskoleplatser som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det är inget annat än samhällsekonomiskt slöseri när människor inte får inte valuta för den stora ekonomiska investering som en lång högskoleutbildning innebär.
Alla kan helt enkelt inte bli Carolina Klüft. Jag vet, den insikten gör ont.

Debatt: Smärtsam insikt om den egna förmågan