DEBATT: Snabba förändringar i Afrika

Massmediers skildring av kontinenten Afrika färgas väldigt ofta av negativism och pessimism. Det är faktiskt inte sant att denna fantastiska framtidskontinent i huvudsak präglas av djup och hjälplös fattigdom och av krig och konflikter.
Svenske ambassadören i Zimbabwe Sten Rylander med decennielång erfarenhet av Afrika med posteringar som diplomat i Botswana, Angola, Namibia, Tanzania och nu i Zimbabwe, är i en skrift "Afrika, Europa och Västvärlden - ny tid,snabba förändringar" betydligt mer optimistisk om framtiden men också oroad av att banden mellan Europa, läs EU, och Afrika inte alls är så starka som de var under 1950-talet och framåt.

Sten Rylander finner det uppenbart att Europa och EU tappat mycket politisk mark i Afrika under senare år. Flera skäl finns till det. EU har enligt Sten Rylander blivit mer inåtvänt på grund av interna utmaningar. Ett annat skäl är att EU upplevs som byråkratiskt och svårt att ha att göra med. En annan förklaring till det försämrade läget är att EU och Europa har tillåtit att Zimbabwe-frågan fått blockera högnivåmöten på statschefsnivå under fem år. Samtidigt har afrikanska länder expanderat och byggt ut kontakterna med länder som Kina och Indien. Det är enligt Sten Rylander inget annat än katastrofalt att detta tillstånd har fått råda under så lång tid.
Nära personkontakter på hög nivå var tidigare en av Europas främsta konkurrensfördelar. Tanzanias förre president Benjamin Mkapa hade i samtal nämnt att han med saknad mindes hur han kunde ringa Olof Palme eller James Callaghan och påräkna stöd, förståelse och intresse. Dessa nära kontakter på hög nivå har i stort sett försvunnit. Den mentala distansen till Europa är nu större än tidigare.

Trots fortsatta problem med fattigdom och konflikter vet allt fler afrikaner och den nya ledargenerationen att Afrikas framtid är ljus - med en expanderande arbetsmarknad och som leverantörer av råvaror och naturresurser. Nyckeln till framgång ligger i ökad sammanhållning och samverkan i panafrikansk anda - vilket tidigare inte varit deras bästa gren. Det är ett självsäkrare och mer homogent Afrika som tonar fram. Den afrikanska livsstilen förtjänar att lyftas fram mer; en livsstil som bosatta européer uppskattar mer än någonting annat.

Zimbabwe, där Sten Rylander nu tjänstgör, har under president Robert Mugabes regim, blivit en belastning för Afrika. Frågor kring Zimbabwes styrelseskick har blockerat kontakterna mellan Europa och Afrika. En del tecken tyder på att regimen möter ökat motstånd. Landet har inte inbjudits till ett franskt toppmöte. Och Kinas president har valt att avstå från att besöka Zimbabwe. Kina är tydligen missnöjt med utvecklingen i landet.
Sten Rylanders recept är att EU måste satsa hårdare, dels på ett generöst och långsiktigt fattigdomsinriktat bistånd, dels på ökat marknadstillträde som leder Afrika ut ur ett destruktivt biståndsberoende och mot ökad integration i den globala ekonomin. Europa och EU måste som bland annat Kina och många internationella storföretag inse att om ett par årtionden kommer Afrikas betydelse att ha ökat ofantligt både som marknad och leverantör av viktiga råvaror inklusive metaller, olja och gas.

Sten Rylander drar slutsatsen att européer trots allt har större kunskap och erfarenhet av Afrika och också får ett annat bemötande än till exempel amerikaner och kineser. Svenska företrädare för myndigheter och näringsliv brukar inte sällan rankas högt bland européer.
Men det viktiga är att inte betrakta kontinenten Afrika enbart i mörka färger.

Debatt: Snabba förändringar i Afrika