Snart går kineserna om oss
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
EU:s och USA:s tillväxt har inte kunnat mäta sig med den i Kina eller Indien under de senaste decennierna. I de båda jättarna i öst bubblar ekonomin, där reser sig miljontals människor ur fattigdom och får samma möjligheter som oss att leva rikt och friskt.
I början av 1990-talet var Kina fortfarande en planekonomi, men sedan har en öppenhet för kapitalism fått landet att blomstra. 1981 var 79 procent av kineserna fattiga. 2001 var andelen 27 procent. Inom fem år väntas den kinesiska medelklassen bestå av 170 miljoner människor. Indien har gjort samma marknadsekonomiska resa sedan Manmohan Singh blev finansminister 1991.
En orsak till att det går så bra för de båda östliga giganterna är att utländska investerare satsar. Marknaden är gigantisk med några miljarder invånare och det är fortfarande billigt. Till priset av en enda civilingenjör i USA får du elva stycken i Indien. Du kan anställa fem kinesiska kemister till samma lönekostnad som en amerikansk.
Det finns ett stort utbud av välutbildad personal. Tillsammans examinerar Kina och Indien nästan en miljon ingenjörer varje år, jämfört med 70 000 i USA.
Förändringsviljan i EU och USA tycks samtidigt svag. När de Villepin i Frankrike försökte genomföra en reform för att få fler unga i arbete gick de unga ut på gatorna och skrek. När en fransman talade engelska på ett EU-möte reste sig president Chirac upp och gick, rosenrasande. Protektionismen breder ut sig liksom nationalismen. Alla vill skydda sina egna intressen genom att låsa dörren. Holländarna försöker skrämma bort invandrare genom att visa dem en film om hur "hemskt" det är i landet - där finns bögar, flickor som springer omkring topless och en iskall mentalitet, hävdar man i filmen - och i Tyskland krävs nu kunskapstest för att få komma in. I Sverige fortsätter folkpartiet att snacka språktest. Detta trots att vi inom några år verkligen kommer att behöva arbetskraft utifrån för att klara välfärden. Pensionsutbetalningarna blir en kostsam historia när allt fler lever längre och allt färre jobbar.
I Tyskland har arbetarna nu gått med på att sänka sina löner för att rädda jobben. Men när Teknikföretagarna under Almedalsveckan föreslog en sådan åtgärd för svensk arbetsmarknad tog det stopp.
Några eftergifter från de svenska fackförbunden kan vi knappast vänta oss.
Sedan mitten av 90-talet har fritiden blivit det viktigaste för oss svenskar. Vi hittar meningen med livet mellan fem och nio i stället för mellan nio och fem. Arbetet blir allt mindre betydelsefullt för att ge utveckling, bekräftelse, status och så vidare. Vi jobbar mindre och ser mer på tv. Allt ska vara kul hela tiden. Party, party!
I USA är det fler som går ut med examen i sportrelaterade ämnen än med en examen som elektroingenjör och numera lånar amerikanerna mer än vad de sparar på banken - konsumtionssamhällets tunga baksida.
Kina och Indien går snart om. Centrum i världen förflyttas österut. Välfärden stiger där men sjunker här. Orsak: De jobbar medan vi mest leker.
Något måste hända. Fackförbundens makt måste minska. Göran Perssons måste göra sig fri från Vanja Lundby-Wedin. Vi svenskar måste börja älska jobbet.
Det kanske låter tråkigt med en massa "måsten", men livet är faktiskt inte en enda stor grillfest. I alla fall om ingen tjänar ihop pengar till flintastek och bag-in-box.
När Kina och Indien hårdsatsar på marknadsekonomi framstår västvärldens fritidssamhälle som väldigt gammalmodigt. Protektionistiskt och socialistiskt.
Det går bra för Sverige säger Persson. Jag säger som närkingarna: "I dag, ja."
KOLUMNEN
Carolin Dahlman