Den ideella sektorn tappar mark och Svenska kyrkan hör inte till undantagen. Med vikande underlag följer besparingsbehov och omprövning av verksamhetens innehåll. Detta behöver inte nödvändigtvis vara av ondo, men för kyrkan innebär det särskilda problem. Det historiskt och teologiskt grundade målet att vara "folkkyrka" ställer krav på att tillfredsställa så många som möjligt. Det stora antalet kyrkobyggnader är en fantastisk kulturskatt, men innebär också stora fasta kostnader som ökar på sikt. Kyrkan får också allt svårare att engagera frivilliga till sin verksamhet. Detta är bara några de utmaningar Svenska kyrkan nu möter.
Linköpings stift har sedan flera år velat möta denna utveckling, bland annat med långtgående församlingssammanslagningar. Skälen har varit flera; större enheter ska ge möjlighet till ekonomiska samordningsvinster, det ska bli lättare att rekrytera och vårda personal till större personalgrupper, med möjlighet till lagarbete och att bli fler av samma kategori inom organisationen, befintliga tjänster ska kunna användas effektivare med mera. I Norra Tjust pågår just nu ett dylikt arbete för att slå samman pastoratets församlingar till en eller möjligen ett par enheter. I retoriken talas gärna om möjligheterna i att "gå upp" i något nytt. Erfarenheten visar dock att det snarare handlar om "lägga ned", hur starkt önsketänkandet om motsatsen än är. På flera håll har denna centraliseringsmodell prövats och arbetet har förstås fallit olika ut på olika håll beroende på olika förutsättningar på olika håll. Men resultaten är över lag tämligen nedslående.
Centraliseringen av gudstjänstlivet har inte fått fler att gå i kyrkan, utan tvärtom. Att möta det allt glesare antalet gudstjänstfirare runt om i sockenkyrkorna med den käcka uppmaningen att åka någon annanstans är en huvudlös tanke som tyvärr upphöjts till lag i organisationsarbetet. Detta samtidigt som kyrkan hävdar att församlingen ska vara kyrkans utgångspunkt och hjärta. Paradoxalt är bara förnamnet.
I alla tider har relationen mellan prästen och församlingsborna utgjort grunden för kyrkans legitimitet hos folket. När prästrollen nu på kort tid förändras till att bli en anonym förrättningstjänsteman, görs en enorm omsvängning av kyrkans funktion och berättigande. Jag kan utgå från mig själv. I skrivande stund kan jag inte räkna upp vilka präster som arbetar i min hemförsamling Ukna. Och jag tillhör den gudstjänstfirande kärnan man säger sig vilja vårda...
Större enheter ger inga automatiska vinster. Samordningsbesparingar kan låta sig göras, förutsatt att rätt ledning finns på plats som kan se till att så sker. Personalvård och -rekrytering kan förbättras, förutsatt att arbetsgivaren har förmågan att leda större arbetstagargrupper på ett bra sätt. Centraliseringstanken ställer mycket stora kompetenskrav på ledningen. På allt för många håll är man inte i närheten av att svara upp mot dessa. Med viss insyn i hempastoratet kan jag inte se att man utgör något undantag därvidlag.
Avslutningsvis vill jag med kraft slå ett slag för hembygdens kyrka. Vad kyrkans organisatörer missar, i sin iver att vända utvecklingen med centraliseringsmanövrar, är att kyrkan i alla tider utgått från sin närmiljö. Uknaborna är inte mer intresserade av vad som sker i Gamleby kyrka i dag än vad de var på 1600-talet, trots förbättrade fortskaffningsmedel och informationskanaler. Ändå är önskan att fira gudstjänst på annan plats än i hemkyrkan är lika obefintlig nu som då. Det finns inget som pekar i motsatt riktning. Men, invänder centraliseringsivraren, Uknaborna springer inte benen av sig till sockenkyrkan heller!? På det kan jag bara svara: korrekt iakttaget! Ska vi ta och göra något åt det i stället?