DEBATT: Språkliga och kulturella gränser består

Under ett år bodde jag i Kalix, som ligger mellan Luleå och Haparanda. Där upptäckte jag ett fenomen som fått mig att fundera mycket.
Haparanda ligger som bekant vid Torne älv som sedan 1809 utgör gräns mot Finland. Men gränsen för språket går någonstans mellan Kalix och Haparanda, ett par mil från gränsfloden. Knivskarpt skär språkgränsen genom landskapet. På ena sidan talas bara svenska och på andra sidan föredrar man finska. Senare förstod jag att det var en variant av finska som kallas "meänkieli" (= "vårt språk") eller "tornedalsfinska" och som numera är upphöjt till minoritetsspråk i Sverige.
En poäng i sammanhanget är att den finska gränsstaden har ett svenskt namn, Tornio, även om den stavas på finska medan den svenska gränsstaden har ett finskt namn Haaparanta (= "Aspstrand") som fått svensk stavning.
Jag upphörde inte att förvånas över språkets tydliga gräns i geografin och att den gränsen funnits mycket länge på samma ställe fick jag veta genom samtal med folk i byarna. Visst är det märkligt?

Senare i livet reste jag en hel del i Finland och intresserade mig för landets tvåspråkighet. Bland annat gjorde jag en kartläggning av alla svenskspråkiga tidningar i Finland och då såg jag alldeles tydligt ett mönster.
Hela vägen utmed Finlands kust från en punkt några mil söder om Kemi finns en smal remsa av svenskspråkighet. Där finns alltså de svenskspråkiga tidningarna som ett pärlband intill Östersjön och Finska viken. Där är också alla tv-antenner riktade mot Sverige och där vet alla mer om Sveriges kungahus och kändisar än jag någonsin kommer att lära mig. Allt svenskt sugs in och törsten efter svensk kultur och identifikation är omättlig, undantaget idrottstävlingar då alla finlandssvenskar plötsligt bara är finländare.

Egentligen är fenomenet med svenskans utbredning i Finland mindre märkligt än språkgränsen mellan Kalix och Haparanda. I forna tider var havet inte ett hinder utan den snabbaste, enklaste och mest naturliga kommunikationsled som fanns. Självklart fanns det mest svenska nära och på bekvämt avstånd från Sverige. Att den tunna remsan av svenskspråkighet biter sig fast är ändå ganska märkligt.
Det visar att språk och kultur måste beaktas när gränser dras av politiker eftersom språkliga och kulturella gränser fortsätter att finnas i vilket fall som helst. Att ignorera dessa gränser kan få ödesdigra konsekvenser, se bara på kurdernas situation och alla konflikter som det medfört.

På det lokala planet har vi också en skarp språkgräns. Den sammanfaller söderut i stort sett med Västerviks kommun där vår variant av östgötska övergår i småländska. Kalmar län är från denna synpunkt en byråkratisk konstruktion som inte varit lyhörd för befolkningens språkliga hemvist. Det är inte en slump att relationer av alla tänkbara slag är långt mer intensiva mellan Västerviks kommun och Linköping-Norrköping än vad de är söderut.
Nu finns en chans att rätta till misstaget i den nya regionindelningen och här passar ett uttryck otroligt bra:
"Lyssna på folkets röst".

Debatt: Språkliga och kulturella gränser består