Inom sjukvården har vi ett prioriteringssystem som ska ge den mest angelägna vården med kortast möjliga väntetid. De med mindre allvarliga sjukdomar blir därför nerprioriterade och får längre väntetider. När staten belönar de landsting som har kortaste väntetiderna för lättare sjukdomssymptom har det skett en förändring som inneburit att återbesökstider för kroniskt sjuka blir glesare med kvalitetsbrister som följd. Här ligger en fara när man till varje pris ska korta ner väntetider . Kalmar län har sedan mätningarna och jämförelserna påbörjades legat i topp vad gäller väntetiderna för banala sjukdomssymptom men har legat betydligt sämre till vad gäller kvaliteten på insatserna för de svårast sjuka. Långt större ansträngningar måste göras för att öka kvaliteten i landstingets vård även om det blir till priset att vårdköerna för de lättast sjuka kan öka.
Inom all kunskapsverksamhet är det av största vikt att personalen är uppdaterad och har tagit del av de senaste rönen inom sitt område. Sjukvården är inget undantag från detta. Fortbildningen sker genom kurser och konferenser. Tidigare stod läkemedelsföretagen för huvuddelen av kostnaderna för läkarnas fortbildning (!) Detta innebar naturligtvis en stor risk för dessa att hamna i beroendesituationer. Staten och läkemedelsindustrin gjorde därför ett avtal som innebar att landstingen övertog ansvaret för kostnaderna för fortbildningen. Men mycket få av landstingen tog verkligen detta ansvar.
I Kalmar läns landsting hade vi tidigare utbildningsanslag, dvs speciellt avsatta pengar till fortbildning. Dessa finns inte längre kvar utan nu gäller att klinikernas och hälsocentralernas totala budgetanslag skall bekosta även utbildning. Vissa kliniker och hälsocentraler går med stora och regelbundna budgetunderskott. Om det beror på felaktig budgetering eller på brister i ledningens resursanvändning låter jag vara osagt, men var ska man där ta pengar till fortbildning?
Utbildningsanslagen måste återställas och bli oberoende av klinikernas och hälsocentralernas ekonomiska resultat.
Själva budgetprocessen i landstingsvärlden liknar till stor del ett spel med Monopolpengar . Saknas i slutet av året medel att driva verksamheten vidare tillskjuter man extrapengar som finansieras med höjda skatter eller så hoppas man på tillskott från statliga anslag. Mycket få ansträngningar görs för att korrigera de felaktigheter som finns i budgetarbetet. Alternativet är att se över vad pengarna ska räcka till och begränsa utbudet om det är för generöst. Den dåliga precisionen i budgeten innebär likgiltighet för om verksamheten går med underskott och kostnadsmedvetenheten blir lidande .En del invånare undrar hur landstinget kan visa plusresultat när hälso- och sjukvården går med stora underskott år efter år. Svaret går att söka i texten ovan: duktiga medarbetare som sliter för att landstinget ska få ta del av statliga bidrag. På sista raden blir det ett plusresultat, men landstingets verksamheter går med underskott. I längden är detta ohållbart.