Statsförvaltningen måste bantas
Matz Hammarström generaldirektör för Djurskyddsmyndigheten. Ska verkligen skattebetalarna stå för hans verksamhet? Foto: Leif R Jansson/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är inte en dag för tidigt. Det sätt som statsförvaltningen har tillåtits svälla på är faktiskt snudd på skandalöst. Enligt en rapport som Skattebetalarnas förening publicerade 2005 är statsförvaltningen Sveriges största enskilda arbetsgivare, med cirka 240 000 anställda.
Den offentliga sektorn sysselsätter totalt 1,4 miljoner människor.
Vad gör alla dessa myndigheter? Behövs de? Är de värda pengarna? Utmärkta frågor, som naturligtvis inte har något entydigt svar. En del myndigheter - Domstolsverket, universitet och högskolor, Försvarsmakten och många andra - har självklara och viktiga uppgifter som de måste få tillräckliga resurser för att klara.
Men regeringen måste för varje enskild myndighet ställa två frågor. Den första är: Måste detta göras? Och den andra: Om det måste göras, är det staten som ska göra det?
Den avpolletterade vänsterregeringen har aldrig ställt någon av dessa frågor. För den fanns det ingen uppgift som var så meningslös att den inte förtjänade ett statligt verk. Det fanns inte heller någon avdankad politiker eller fackpamp som var så inkompetent att vederbörande inte kunde göras till generaldirektör i verket i fråga. Man måste nämligen ha klart för sig att myndighetsexpansionen de senaste åren också berodde på att regeringen hade behov av att kunna dela ut jobb som belöning. Eller för den delen bestraffning - sådant förekom också. Fanns det inget ledigt jobb så fick man ordna till ett nytt verk.
Regeringen Reinfeldt ställer däremot rätt frågor. Behövs alla myndigheter? Den frågan besvarar de med nej. Några behövs faktiskt inte alls och de läggs ner. Först ut är bland annat Arbetslivsinstitutet, Djurskyddsmyndigheten och Integrationsverket. Arbetsmiljöverket, där tidigare Handelsordföranden Kenth Pettersson är generaldirektör, ska spara 50 miljoner om året men får vara kvar.
Från myndigheterna själva hörs veklagan. Får man tro Arbetslivsinstitutets företrädare kommer civilisationen att gå under den förste juli 2007, då institutet läggs ner.
Visst kan man förstå upprördheten. Men det är svårare att förstå den förvåning de här myndigheternas företrädare nu visar. Har de inte läst något av det Alliansen presenterat de senaste två åren? Arbetslinjen, inriktningen på att skapa nya jobb i stället för att administrera olika delar av arbetslöshetssystemen - det finns där. Behovet av att spara i statsförvaltningen finns där också, liksom planer på att lägga ner vissa myndigheter.
Men det är klart - en regering som faktiskt genomför det som den lovade före valet hör inte till vanligheterna i Sverige.