Stoppa nedskärningar och försämrad välfärd
Välfärd. Artikelförfattarna anser det finns pengar till att bevara välfärden och att Västerviks kommun inte behöver spara 40 miljoner kronor på den sociala verksamheten.Foto: Anders Wiklund/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bakgrunden till detta är kommunfullmäktiges budgetmöte innan sommaren då den borgerliga majoritetens budgetförslag för ytterligare försämringar av välfärden röstades igenom.
Socialnämndens verksamhet utgör en av de viktigaste kommunala områdena i det välfärdsprojekt som arbetarrörelsen åtog sig under 1900-talet.
Tanken med välfärdsstaten var enkel; den skulle verka för en allmän klassutjämning i borgerlighetens annars otrygga klassamhälle samt stärka arbetarrörelsen i dess strävanden efter fortsatta landvinningar för ett samhälle befriat från klasskillnader.
Tillsammans med den fulla sysselsättningspolitiken var välfärdsstaten den viktigaste grunden i den gamla socialdemokratins jämlikhetsprojekt.
Sedan 1990 har välfärdsstaten utsatts för kraftiga angrepp från borgerligheten. Angreppen har skett både ideologiskt och praktiskt. Ideologiskt har borgerligheten spytt ut en falsk bild av en kommande ekonomisk kollaps på grund av att välfärdsstaten skulle vara "för dyr" och att arbetarklassen därmed "levt över sina tillgångar".
Denna ideologiska krigsföring har sedan möjliggjort de verkliga angreppen i form av nedskärningar, som dem vi ser här i socialnämnden samt direkta privatiseringar och avregleringar av verksamheter, så som posten, elen, Telia och sjukhus.
Detta har lett till att det "sparats bort" mer än 90 000 arbetstillfällen inom vården och omsorgen och över 200 000 arbetstillfällen i den offentliga sektorn totalt sedan 1990. Detta har bland annat medfört drastiskt försämrad kvalité i viktiga välfärdsverksamheter; underbemanning och minskat antal platser inom omsorgen, stora klasser i skolorna, vårdköer med mera.
Dessa försämringar har sedan använts som argument av borgerligheten och tyvärr även av den i dag perspektivlösa arbetarrörelsen för fortsatta försämringar av välfärden.
Det påstådda finansieringsproblemet kan lätt motbevisas genom en hänvisning till den allmänna ökningen av rikedom (BNP) i Sverige. Sedan krisåren i början av 90-talet har landets BNP ökat årligen. Borgerlighetens prat om att vi har blivit fattigare och därför måste spara stämmer alltså inte.
Men däremot har man de senast 20 åren genomfört enorma skattesänkningar för de rika, vilket har lett till ett bortfall på mer än 151 miljarder kronor per år (2004/05) från välfärdsstaten. Siffran bör ses i relation till den totala sjukvårdsbudgeten som uppgår till cirka 120 miljarder kronor per år! Inte konstigt att det är långa köer i vården.
Detta är pengar som tidigare har gått till att minska klasskillnader och göra löntagarna tryggare, men som nu istället går till den rika överklassen.
Att den borgerliga regeringen och majoriteten i Västervik väljer att höja tempot i välfärdsslakten är inte särkslit märkvärdigt då de aldrig varit för någon klassutjämning eller välfärdsstat över huvudtaget.
Vad som däremot är högst förvånansvärt är det allmänna tillstånd av djupsömn och handlingsförlamning som råder i arbetarrörelsen led. Vad situationen kräver är ett snabbt uppvaknande i LO-leden.
Krav måste resas på ett stopp av nedskärningar och försämringar av välfärden. Den offentliga sektorn måste låtas växa och återupprustas med satsningar på skola, vård, omsorg och infrastruktur.
De arbetstillfällen som "sparats bort" måste återanställas, för detta har vi mer resurser än någonsin!
Utan ett uppvaknande i arbetarrörelsen riskerar vi att få se välfärdssamhället förpassas till ett kapitel i historieböckerna.
För ett slut på Reinfeldts och Hjalmarsson försämringar för unga och gamla! För allas rätt till trygghet!
DEBATT
Artikelförfattarna ingår i socialistiska partiets styrelse i Västervik.