Storebror Hallengren i Västervik
Lena Hallengren. Foto: Anders Liljegren
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var nog många som studsade till inför tisdagens nyhetsrubrik: "Minister kritiserar avgift på skolmat". Och det med rätta. Det ankommer faktiskt inte på en minister att lägga sig i kommunpolitiken. Men bludderminister Lena Hallengren har uppenbarligen ingen insikt om att vi inte har ministerstyre i Sverige. Förskole- och ungdomsministern är tydligen så van vid rollen som översittaren som skall ha koll på allting och bestämma över huvudet på föräldrar och alla andra att hon kan uppträda som hon gjorde i Västervik.
Hennes argumentation är därtill verkligt avslöjande. Att hon är ute på en ren och skär valfläskturné gör ju inte saken bättre.
Det gäller alltså avgiften för skolmat på gymnasiet i Västervik. "Skolmaten kostar väldigt lite", säger hon.
Ja, skattepengar är ju inte särskilt viktiga för henne. När hon nu drämmer näven i bordet för att fördöma den borgerliga kommunledningen i Västervik, är det måhända samma näve som fuskaktigt tog emot för mycket skattepengar till SSU-distriktet i Kalmar län, som hon var i ledningen för när medlemsbedrägeriet pågick?
Lena Hallengrens tilltro till föräldraansvaret är som bekant noll. Det är Storebror som skall bestämma hur barnomsorgen skall skötas. Föräldrarna har ingen talan.
Samma synsätt uppenbaras när hon kommenterar frågan om skolmaten på gymnasiet. Hon hävdar att bland dem som prioriterar bort maten finns framförallt barn från lågutbildade familjer. Där har man nämligen inte med sig kunskaper om vikten av goda matvanor hemifrån!
Vilken skymf, rent ut sagt, mot dessa föräldrar. Hade det kanske varit bättre för dessa familjer om kommunalskatten höjts i Västervik? Naturligtvis inte, eftersom skatten drabbar de lågavlönade värst. Kommunalskatten är ju inte heller progressiv utan rent proportionell, dvs alla betalar samma procentsats.
Nu, när den moderatledda kommunmajoriteten lyckats få styr på Västerviks ekonomi, vilket i sig är starkt gjort, kanske det också kan finnas utrymme att åter bjuda gymnasieelever på skolmat. Men samtidigt måste beaktas att detta inte är någon självklarhet, eftersom gymnasieskolan inte är obligatorisk utan baseras på frivillighet. Och föräldrarnas ansvar borde väl ändå vara ganska självklar i sammanhanget.
Lena Hallengrens andra uppdrag var uppenbarligen att förringa arbetslösheten bland ungdomar, trots att den är rekordhög. Här borde arbetslösa ungdomar höra av sig och berätta om verkligheten!
I flera rapporter beskrivs ungdomsarbetslösheten som förfärande stor, över 25 procent. Det är en ytterst allvarlig situation!
Hallengren får det till att det finns 183 arbetslösa ungdomar i Västervik, varav elva (!) långtidsarbetslösa. Skönmålningen är lika uppenbar som förskräckande. Nonchalansen mot den unga generationen är förfärlig. Och varför då? Naturligtvis bara för att förvanska verkligheten för att behålla makten. Göran Persson hade precis samma attityd i debatten med moderatledaren Fredrik Reinfeldt. Arbetslösheten var över huvud taget inget problem, det skulle lösa sig innan valspurten och Alliansen skulle stå där med lång näsa när det drog ihop sig.
Hur de förfärande många arbetslösa har det, eller hur deras belägenhet skulle kunna förändras, fanns inget intresse att diskutera.
Ledare