Sträck ut en hand i Israel
Skolprojekt. Hand-in-Hand är ett skolprojekt i Israel där både judiska och arabiska elever undervisas. Foto: Khalil Hamra/AP
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag befann mig i sydvästra Slovenien, närmare bestämt i staden Portoroz beläget vid kusten till det sköna Adriatiska havet, på en plats som efter andra världskriget hamnade bakom järnridån. Amin Khalaf talade om nystartade skolor belägna inte långt därifrån, men på platser som är betydligt mer oroliga.
Amin Khalaf hade i år inbjudits för att tala till oss delegater i OSSE:s parlamentariska församling, alltså församlingen av 150 nationella parlamentariker från de 56 medlemsländerna inom Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa.
Amin Khalaf är tillsammans med amerikanen Lee Gordon en av grundarna till projektet Hand-in-Hand. 1997 fick de tillsammans en idé.
I Israel bor ungefär 80 procent judiska invånare och cirka 20 procent arabiska. De bor ofta sida vid sida, men nästan aldrig möts deras vägar. De går i olika skolor och de tillbringar fritiden utan kontakt med varandra. Många gånger har de felaktiga schablonartade bilder av hur den andre är och vad den andre gör eftersom de inte har något meningsfullt utbyte.
Khalafs och Gordons idé gick ut på att sammanföra de arabiska och judiska israelerna för att undanröja de felaktiga bilder som de båda grupperna hade av varandra. De bestämde sig för att starta skolor där de båda grupperna skulle ha gemensam undervisning och kunna mötas under normala och meningsfulla former. Idén resulterade i skolprojektet Hand-in-Hand.
Rent konkret handlar det om att bedriva skolundervisning för både judiska och arabiska elever. Det unika är att undervisningen sker samtidigt på arabiska och hebreiska, alltså på två språk. Varje skola har två rektorer, en judisk och en arabisk. Varje klass har två lärare, en judisk och en arabisk. I varje klass försöker man ha en jämn fördelning mellan de båda grupperna.
När själva undervisningen startade 1998 så hade den enda skolan 50 elever. I början fanns många kritiska röster som menade att projektet inte skulle överleva särskilt länge, utan att skolorna skulle försvinna relativt snabbt. Men kritikerna fick fel. I dag finns det tre skolor och 750 elever deltar dagligen i undervisningen. Skolorna har till och med blivit så populära att de har väntelistor!
Khalaf och Gordon ser dagens tre skolor enbart som en god början. De vill expandera ytterligare, så snabbt och brett som möjligt. I dag sträcker sig undervisningen inom projektet från dagis till högstadiet.
I framtiden vill de även kunna erbjuda undervisning upp till gymnasiet. De ser även möjlighet att utvidga verksamheten till en tvåspråkig lärarutbildning. Dessutom vill de bygga ett campusområde där eleverna erbjuds boende och rekreation.
Grundarna av de integrerade skolorna brinner för sin idé. Amin Khalaf gjorde med sitt tal på OSSE-mötet stort intryck. Han visade en ny möjlighet för att kanske, om en generation, skaffa ett bättre utgångsläge för fred i Mellanöstern. En väg, som fortfarande är lång, men där första steget redan är taget.
Kunde européerna fatta mod och sträcka ut sin hand till sin granne, kan israelerna göra samma sak. Det kräver mod, vilja och tid. Därför kan vi inte hoppas på fred i dag, men kanske i morgon.
Kolumnen