Denna vecka är den så kallade äldreveckan som i vårt län blivit en omfattande aktivitetsvecka. Det är oerhört bra och värdefullt för hela samhället att fokusera och informera om frågor som handlar om äldres villkor.
Det finns i dag unga pensionärer och det finns äldre. I slutet på 1930 talet hann de flesta inte ens att bli pensionärer. Medellivslängden var då cirka 65 år. Det var mer än ett halvt sekel sedan som nästan alla pensionärer var gamla människor. Glädjande nog har detta förändrats.
Mest betyder detta förstås för de yngre-äldre själva, för deras liv och deras möjligheter. De som nu blir 65 år kan statistiskt räkna med att de har bortåt en tredjedel av sina liv framför sig. Givetvis är det en tid som de vill använda och njuta av. För nöjen, upplevelser och konsumtion, för hobby och kunskapsprojekt, för familj och barnbarn. Och för engagemang som de själva kan välja, för den nytta de kan göra. Erfarenhet och perspektiv är enbart en tillgång.
Samtidigt räds vår stat inför framtidsutsikterna. Och även näringslivet ser faror i sina kristallkulor. Massiva pensionsavgångar kommer inte att kunna fyllas på med ivriga och färdigutbildade yngre.
Men jag tror inte att dessa framförda hot kommer att bli verklighet. Belastningen från den ökande del av befolkningen som tidigare brukade kallas "den tärande" kan mycket väl vändas till motsatsen: det åldrande samhället blir en växande resurs. I varje fall kan vi äldre bli den buffert som tar emot den kommande numerära svackan bland dem som statistikerna benämner den "arbetande befolkningen". Försörjningskvoten - liksom finansieringen av pensionerna - kan åtminstone delvis fixas av de äldre själva.
Redan nu fortsätter flera än tidigare att jobba vidare efter pensionsåldern, och fler blir det. En fortsatt utveckling åt det hållet kräver dock att arbetsuppgifterna utformas efter principen "age management". Det kan gälla projekt, gärna i rollen som mentor, gärna flexibelt, alltid med respekt. Då är negativa attityder och fördomar - det som numera brukar kallas ålderism - det största hindret. Vi måste bli bättre på att lyfta fram att vi äldre är en resurs. Att enbart gnälla gör varken oss eller samhället lyckligare.