Jag vill inleda med att säga att jag inte är motståndare till grundtanken med ett strandskydd. Däremot är jag starkt kritisk till utformningen av detsamma när myndigheter i allt för många fall verkar sakna insikt i vilka negativa följder deras beslut kan ge vid rutinmässiga avslag av dispensansökningar, som i princip tyvärr har blivit praxis i första hand på landsbygden.
I olika debatter kring strandskyddet kan man se att en del hävdar rent av att det inte är något hot mot landsbygdens utvecklingsmöjlighet. Min uppfattning och erfarenhet är att dessa inte har tillräcklig kunskap i frågan, i vart fall ingen erfarenhet av dess negativa konsekvenser. Jag kan se en tydlig koppling till att det inte gynnar landsbygden eller glest befolkade områden.
Att den stelbenta tolkningen av strandskyddet är ett hot mot vår skärgård och invånarnas möjlighet till utveckling där, är helt uppenbar och exempel på detta får vi alldeles för ofta från frustrerade skärgårdsbor som inte kan utveckla sina verksamheter på grund av lagtolkningen.
Men det många inte ser eller tänker på är att problem finns även vid våra sjöar och vattendrag.
Jag ska här ge ett exempel från vår kommun som helt klart fick ett negativt utfall för den enskilde, men även för kommunens landsbygdsutveckling.
Det gäller ett lantbruksföretag där bonden bedriver mjölkproduktion, ägaren hade nyligen investerat i sitt företag och ville bygga en ny bostadsfastighet till sig själv för att möjliggöra att anställda skulle kunna flytta in på gården i ägarens tidigare bostad. Dels skulle det ge mer liv på gården och bättre tider och anställningsförhållande för anställda då det ofta är tidiga mornar på ett lantbruk med mjölkproduktion, men även ge möjlighet till framtida generationsboende.
Eftersom ägaren själv är beroende av att bo nära gården där mjölkproduktionen bedrivs anser denne att naturligast plats för nybyggnationen är i direkt anslutning till gårdscentrat och det finns lämplig mark cirka 100 meter från ladugården på en åker som används till kobete. Det är nu problemet börjar, för precis bredvid ladugårdsplanen rinner ett mindre vattendrag.
Hade de som byggde gården för hundratals år sedan vetat att det skulle införas en strandskyddslag som skulle tolkas så stelbent att vidare bostadsbebyggelse kring gården i princip skulle omöjliggöras hade man sannolikt byggt gårdscentrat någon annanstans. Men nu ligger gården och vattendraget där de ligger och bonden får först ett nej från kommunen på bygglovsansökan. Bonden kan givetvis inte acceptera detta och inleder en dialog med kommunen. Efter mycket skriftväxling och besök på gården inser kommunen att deras tolkning av strandskyddslagen får orimliga konsekvenser för bonden och företaget, vilket gör att dom ändrar sig och beviljar bygglov.
Men då kliver nästa instans in på arenan, länsstyrelsen. De struntar fullständigt i vilka argument bonden eller kommunen har och utan att ens besöka platsen river dom upp beslutet om bygglov, för enligt länsstyrelsen ”är det rörliga friluftslivet och den biologiska mångfalden på just den platsen mycket viktigare än bondens förutsättningar att utveckla sitt företag”. Länsstyrelsens beslut står fast. I det läget ger bonden upp och funderar nu mycket på om han har kraft att fortsätta med mjölkproduktionen, eftersom strandskyddsfrågan har tagit otroligt mycket energi, energi som borde ha fått lagts på företaget och mjölkproduktionen istället.
Detta är tyvärr bara ett av många tråkiga exempel, som tydligt visar hotet mot en levande landsbygd, när lagen tolkas stelbent. Samt vem ska vårda det kulturlandskap vi vill skydda?
Det kan omöjligt ha varit lagstiftarnas mening när de utformade lagen att det skulle få sådana här konsekvenser och bland annat därför måste vi se över strandskyddslagen i allmänhet och tillämpningen i synnerhet.