Suezkrisen för 50 år sedan
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tragedin i Ungern, och andra exempel på kommunismens brott, har fått en ljusare slutskrift. Offren var inte var förgäves. Ungrarna är nu fria - även att protestera högljutt mot sina ledare.
Med 50-årsminnet av Suezkrisen förhåller det sig annorlunda. Ser man till historien före och efter var Suezkrisen bara ett av många exempel på västmakternas problem i förbindelserna med arabernas, turkarnas och iraniernas välden.
Det började 1952 när Egyptens kung störtades i en militärkupp. President Nasser framträdde som arabvärldens ledare, mot forna kolonialmakter och mot Israel. När han inte beviljades pengar i väst för att bygga den nya Assuandammen i Nilen beslöt han sig för att ta in pengar genom att förstatliga Suezkanalen, ägd av britter och fransmän. Nationaliseringen ägde rum i juli 1956.
I London tyckte sig premiärminister Anthony Eden i Nasser se en ny Mussolini. Han måste stoppas!
I Algeriet hade uppror brutit ut i november 1954. Franska politiker, borgerliga såväl som socialister, betraktade Algeriet som en del av Frankrike. Algeriets rebeller stöddes av Nasser. Även Frankrike hade därmed intresse av en regimförändring i Kairo.
Gentemot Israel hade Nasser visat sig alltmer aggressiv. Han tillät terroristattacker över gränsen. Han stängde Akabaviken och Suezkanalen för israelisk sjöfart.
London, Paris och Jerusalem enades om en plan för att störta Nasser och återta kontrollen över Suezkanalen. Den 29 oktober angrep Israel och nådde snabbt kanalzonen. Britter och fransmän erbjöd sig att skilja de krigförande åt, vilket också skulle innebära ockupation av kanalzonen. Nasser sa nej. Britter och fransmän började bomba. Den 5 november inleddes invasionen av kanalzonen.
Detta var alltså precis när Sovjets pansar rullade fram över frihetsrörelsen i Ungern.
USA gillade inte Nasser, men ville hantera honom på annat sätt. "Har du blivit galen?" var president Dwight Eisenhowers fråga till Eden.
Sovjet hotade med att sätta in kärnvapen. Nato/USA svarade lika hotfullt. Men från helt olika utgångspunkter fanns ett samförstånd Vita huset-Kreml. USA lade i FN:s generalförsamling fram förslag om vapenvila. Det stöddes av Sovjet. Man kringgick alltså säkerhetsrådet, där Frankrike och Storbritannien hade kunnat använda sin vetorätt.
Kanada föreslog att FN skulle sända fredsbevarande soldater till Sinaihalvön - de första blå baskrarna. Sverige var med, också det ett 50-årsminne.
Suezkrisen innebar att Israel vann en respit, tills Nasser och arabvärlden åter laddade upp för konflikt, 1967.
I Frankrike ses Suezkrisen som ett steg på vägen mot fjärde republikens kollaps, i det algeriska moraset, och pånyttfödelsen under den anglofobe general de Gaulle.
I Storbritannien måste Eden avgå, ett sorgligt slut på en lång och förtjänstfull karriär. Motgången påskyndade avkoloniseringen. Landet gick in i ett svaghetstillstånd som inte bröts förrän med Margaret Thatcher.
Suezkrisen bekräftade USA:s ställning som global supermakt, med Sovjet som rival. Precis som Eisenhower fruktat, skriver brittiska The Economist, utnyttjade ryssarna det tomrum som britterna lämnade efter sig i Mellanöstern. Därför kände sig USA också tvunget att engagera sig mer.
I dag är ryssarna borta, men amerikanerna är kvar. Egentligen ganska ensamma. Ingen gör ju som Vita huset vill. Därför är Suezkrisen värd att minnas för USA. Det var sista gången USA bestämde hur det skulle vara, och det blev så. (SNB)
UTRIKES
Bo Ture Larsson