Svarta Damen snodde mammas cykel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag vet inte om folk i allmänhet trodde mer på spöklika figurer förr i tiden, men jag gjorde det i alla fall. I början av 60-talet fanns inga curlingföräldrar som skjutsade hit och dit. Med bultande hjärta fick jag i mörkret sätta högsta fart hemåt för att allt osynligt som gömde sig längs vägen inte skulle hinna ifatt mig.
Tänk hur lätt det är att förväxla en enbuske med en människa i mörkret. På tyska heter enbuske "Wachtholder", ganska käckt för visst ser enbuskarna ut som vakthållande gubbar i avsaknad av ljus. Enbuskar var annars det minst farliga. Jag växte upp vid Gamleby sjukhem och farligast av allt var att i mörker ta sig förbi likboden.
En tioåring riktigt förnimmer alla övernaturliga väsen som omger ett sådant ställe. Själar på väg från kalla övergivna kroppar...
Det var högsta fart förbi varenda gång.
Men ibland blev den här mystiska krypande rädslan mer kollektiv. Som när Svarta Damen började visa sig runt om i samhället. Själv såg jag henne aldrig. Men jag träffade kompisar som hade kompisar som hade storasyskon som nästan säkert hade sett Svarta Damen på olika ställen i Gamleby. Vi eldade upp varandra och målade upp hur den Svarta Damen kunde se ut och vad hon kunde tänkas göra.
Svarta Damen gick väl an på dagen, i skolan bland alla klasskamrater. Men på kvällen, ensam på väg hem... Då kunde vad som helst förvandlas till Svarta Damen och gåshuden spred sig över kroppen.
Ryktena var många. Att det var en man som klädde ut sig till Svarta Damen för att skrämmas. Den förklaringen hade en lite lugnande inverkan på mig. Jag hade nog blivit ganska rädd om jag mött den utklädde mannen, den saken är säker. Men det kändes ändå som om det fanns ett visst mått av normalitet i att det var en utklädd man och inte en spökdam.
Så en natt försvann mammas brandgula cykel. En Rex som pappa plockat ihop och målat i orange och vitt. Det fanns bara en sådan cykel.
Den stod alldels utanför vår dörr när den försvann. Senare samma dag hittade pappa cykeln i ett område där folk alldeles bestämt sett Svarta Damen cykla omkring på en brandgul cykel...
Det blåste liv i mina fantasier. Svarta Damen hade alltså smugit omkring precis utanför vår dörr och kunde alltså förväntas dyka upp när som helst igen! Att ta sig hem i mörkret gick mycket fortare efter cykelstölden.
Senare i livet fick jag bekräftat att det verkligen var en man som klädde ut sig för att skrämmas, men då var det så dags.
Kolumn