DEBATT: Svensk närvaro i Afghanistan

Riksdagen kommer snart att ta beslut om att ställa en väpnad styrka om 150 personer till förfogande för fortsatt deltagande i en internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan. Sverige har redan tidigare bidragit till en FN-auktoriserad multinationell styrka i Afghanistan. Tanken är att Sverige ska bistå med säkerhetshöjande närvaro och samverka både militärt och civilt i flera lokala provinser i Afghanistan, bland annat för att kunna genomföra en demokratisk valprocess.
Under åren 2001-2004 har totalt cirka 3,5 miljarder tagits från förbandsverksamheten och förts till internationella insatser. En nivå på 0,3 miljarder angavs och då blir i verkligheten dessa siffror en ramsänkning på cirka 1 miljard per år. Denna sänkning kan jämföras med Bodens garnison eller Såtenäs-flottiljen eller Vaxholm och Musköbasen.
Regeringen har för 2004 uttalat en prioritering för västra Balkan, Liberia och Afghanistan. Insatsen i Liberia, som nyligen beslutades, kostar mycket, likaså insatsen i Afghanistan. Slutsatsen man kan dra av detta är att antingen så måste ännu mer pengar tas från förbandsverksamheten (fler hundra miljoner kronor) eller minska på någon av våra nuvarande internationella insatser som redan görs.
Regeringens har aviserat att en neddragning med cirka 300 man i Kosovo är lösningen. Detta är enligt dem i linje med tidigare gemensamt multinationellt beslut. Men efter den senaste tidens händelseutveckling kan man ifrågasätta om denna planerade neddragning även fortsättningsvis kommer att vara verklighet. Just nu föreligger ett ökat behov av insatser i Kosovo.
Ska Sverige då säga nej till ökade insatser och svika sin del av det gemensamma ansvaret för säkerhet och stabilitet i Europa? Det riskerar att drabba just de människor som kan komma att utsättas för en ny våldsspiral och nya motsättningar. Om vi inte kan vara med och lämna vårt bidrag till freden visar socialdemokraterna att de för en försvars- och säkerhetspolitik som inte lever upp till de krav som ställs i det nya Europa.
Fred och säkerhet är en förutsättning för en positiv utveckling i fattiga länder och militära fredsfrämjande insatser är en stor del i detta. Regeringen ställer sig också bakom möjligheten att vissa delar av säkerhetssektorreformer ska kunna avräknas mot biståndsanslagen.
Säkerhetssektorn innefattar bland annat polis, rättväsende, militär, paramilitära styrkor och säkerhetstjänster som har till syfte att stärka demokratisk och civil styrning av säkerhetssektorn, utbildning i mänskliga rättigheter och insatser till stöd för demokratisk styrning och kontroll av budgetprocessen.
Vi moderater vill gåytterligare ett steg och införa ett ökat anslag för internationella insatser på biståndsområdet med syfte att skapa fred, säkerhet och stabilitet. Detta motiveras genom att även dessa verksamheter är utvecklingsarbete på sikt. Då urholkar man inte heller ordinarie försvars anslag.
Denna gång föreslår regeringen att bemyndigandet för insatsen i Afghanistan skall lämnas utan tidsbegränsning, under förutsättning att beslut av FN:s säkerhetsråd finns. Detta är rimligt, men det kräver också en långsiktig strategi sammankopplad med verkliga resurser för insatsen.
Vi bör inte bara säga ja till insatsen i Afghanistan utan också se till att Sveriges övriga insatser kan fullföljas. Men framförallt är det nödvändigt med en långsiktig strategi för fortsatt internationell verksamhet. Detta behöver regeringen göra nu eftersom behovet av insatser inte styrs av de svenska försvarsbesluten utan är en daglig påminnelse om den verklighet vi lever i. (SNB)

Debatt: Svensk närvaro i Afghanistan