Svenska kyrkan och vigselrätten
Otidsenligt beslut. Kyrkomötet - Svenska kyrkans högsta beslutade organ - beslutade på torsdagen med stor majoritet att kyrkan ska behålla vigselrätten.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är svårt att inte ge motionärerna rätt, och det oavsett vad man anser om samkönade äktenskap. Svenska kyrkans vigselrätt - en rätt som delas med ett knappt fyrtiotal andra religiösa samfund - känns som en otidsenlig relik från statskyrkans dagar.
En civilrättsligt giltig vigsel är myndighetsutövning, och sådan bör kyrkan överlämna till den världsliga makten. På det sättet fungerar det i många europeiska länder - både länder där den katolska kyrkan är störst och länder där den evangelisk-lutherska kyrkan dominerar. Belgien, Tyskland och Frankrike är några exempel.
Att kyrkan avstår från vigselrätten innebär inte att möjligheten till ett ceremoniellt kyrkbröllop försvinner. Det går utmärkt - vilket visas bland annat i de ovan nämnda länderna - att koppla ihop den civilrättsligt giltiga vigselakten med en kyrklig ceremoni som är precis så högtidlig och festlig som kontrahenterna vill ha den. Först går man till Rådhuset och vigs av borgmästaren, och sedan vidtar den kyrkliga vigseln och allt det som hör till den.
Vad Svenska kyrkan i och med kyrkomötesbeslutet nu gör är att avsäga sig rådigheten över frågan. Nu har kyrkan gjort sitt ställningstagande helt beroende av ett riksdagsbeslut, i stället för att ta chansen att ligga steget före och på det sättet vara bättre förberedd när det väntade riksdagsbeslutet kommer.
Det känns inte som ett särdeles proaktivt sätt att hantera frågan. Dessutom är det så att mängden vigslar i Svenska kyrkan har minskat dramatiskt under de senaste åren, och nu utgör mindre än hälften av alla vigslar som förrättas. De som talar sig varma för bevarad kyrklig vigselrätt gör det alltså i ett samhälle där kyrkliga vigslar inte längre är normen.
Svenska kyrkan anstränger sig i alla möjliga andra sammanhang att vara med sin tid. Den politiska aktivismen - ofta med vänsterförtecken - har tilltagit.
Men i ett sammanhang där det verkligen finns skäl att vara aktivistisk väljer kyrkan passivitet.