Det är i sig glädjande att Magnus Nilsson i en kolumn i Västerviks-Tidningen den 20 juli erkänner den svenska kulturens värde, bland annat för att vi står bakom demokrati och rättsstat och att vi tar avstånd från bland annat hedersmord och stenande.
Magnus Nilsson anser också att vi har anledning att med hårdhet inskärpa för människor som invandrar till Sverige att i Sverige gäller svenska lagar och regler.
Att Sverige måste ha hårda krav på att nyanlända invandrare anpassar sig efter svenska lagar och regler, är något som vi sverigedemokrater under lång tid har framfört, fast vi vanligen talat för döva öron. Det kan därför i förstone synas som om ytterligare en debattör nu börjat inse sakernas sammanhang.
Detta är dock inte fallet. Den bärande insikten hos oss sverigedemokrater är att grunden för välstånd och fred är varje folks rätt att under ömsesidig respekt för varandra och för andra folk forma sin egen tillvaro. Magnus Nilsson insinuerar i stället att Sverigedemokraternas världsbild skulle innebära att det finns skillnader mellan olika folkgrupper, och lämnar genom själva vagheten i denna formulering öppet för att det kan innebära lite vad som helst.
Detta beror uppenbarligen på att Magnus Nilsson inte dragit ut konsekvensen av sitt eget resonemang, vilket gör att han inte ser självmotsägelsen i det.
Magnus Nilsson erkänner nämligen å ena sidan att den kulturella, eller "etniska", som han kallar det, identiteten är stark och att människor har en tendens att identifiera sig med sin grupp. Men samtidigt som Magnus Nilsson erkänner detta faktum, så söker han å andra sidan frikoppla detta från de universella mänskliga rättigheterna. Han anser i enlighet med detta att svenskheten inte har något egenvärde och att man inte har någon särskild rätt att vistas i Sverige för att man är (etnisk) svensk.
Vad han då inte tycks se är att genom att göra svenskheten irrelevant för rätten att vistas i Sverige, så slår han också undan det som i internationell rätt utgör själva fundamentet för folkrätten. Det är främst den som är trygg i sin identitet som också har kraft nog att visa andra respekt.
Historiskt visar det sig att en förutsättning för denna trygghet oftast är ett eget land att bo i, med en befolkning där människor mer identifierar sig med varandra än med andra. Det innebär inte, som Magnus Nilsson antyder, att man föredrar att en kultur är oföränderlig. Tvärtom omfattar den kulturella och nationella identiteten såväl infödda som de invandrare som tagit till sig den nya identiteten och blivit en del av den, liksom en kultur hela tiden är föränderlig och upptar nya seder och bruk.
Känslan av att tillhöra ett folk är inte först och främst ett föremål för forskning inom socialantropologin, ett intressant ämne för doktorander och professorer.
Detta vet alla de folk, som varit utsatta för att andra sökt frånta dem rätten att finnas till som ett folk. Eller att alls finnas till. Det finns ingen motsättning mellan å ena sidan erkännandet av nation, kultur och folk och å andra sidan respekt för universella, mänskliga rättigheter.
Alldeles tvärtom: erkännandet av folkens rätt och egenvärde är en förutsättning, utan vilken världen blir alldeles omänsklig. Därmed har också svenskheten ett egenvärde.